Sommarbad & vinter

Vilken sommarvärme vi fick! Underbara kvällar radas upp som smultron på ett grässtrå.
I söndags var vi till släktens sommarstuga och badade bastu. Efter bastun tog vi ett dopp. Och även om vi badar i vak och tar flera dopp i veckan under vintern måste jag skriva om detta....för även om jag inte är en modig person, jag har alltid varit en riktig badkruka, så är det mycket lättare för mig att i -8 graders kyla klä av mig och gå ut för en isig brygga för att sänka ner mig i ett hål i isen, än det är att simma tidigt på sommaren!
Då står jag med vatten upp till låren och går igenom precis den ritual jag kommit att förknippa med äldre damers simmande. Man står och hoppar lite, skvätter vatten på armarna och även gradvis på den känsliga magen och brösten...intalar sig att man just skall doppa sig, upprepar skvättande av vatten på armarna...doppar sig först när mannen börjar tycka att man är fånig, eller hotar skvätta vatten på en...

Solglitter på vattnet i mitten av maj.För drygt en månad sedan var vi också på stugan och då sköt karlarna golfbollar ut på isen....

Be careful what you wish for...

Det är säkert undersökt vilken tid på dygnet olika persongrupper lyssnar mest på radion, och trovärdigt är kanske att en massa män lyssnar på radion vid fyratiden på eftermiddagen när de kör hem från jobbet. En massa kvinnor med, liksom jag. Innan morsdagen bombarderades jag med så mycket reklam för att köpa guld och diamanter till mor/ fru att jag blev irriterad över den kommersiella betoningen på morsdagen: "ännu hinner du till xxx för att köpa en sista minuten present"

Vi har inte köpt presenter på morsdagen. När vi var barn (vi var fyra syskon) önskade mamma sig alltid bara "snälla barn". Ett kort vi knåpat ihop själv var uppskattat och en första liten bukett blåsippor var en bonus.

Jag har fortsatt med samma "tradition". Allt jag velat ha av mina döttrar är kortet de pysslat ihop själv, och så har jag skämtsamt lagt till: "och snälla barn"

Nu ångrar jag det! Jag borde inte ha önskat snälla barn. Jag borde ha önskat barn som tar för sig. Barn som hörs, barn med vassare armbågar - för snälla barn väntar och blir utan!

Detta är uppenbart när man ser på en arbetsplats. De som jobbar i tysthet, följer regler och aldrig klagar uppskattas ofta inte förrän de får nog och sticker. Vi pratade om detta på jobbet och det faktum att de "högljudda" ofta har högre lön och bättre förmåner på arbetsplatser där lönerna inte följer ett kollektivavtal.

Det är också uppenbart i skolorna. Mina döttrar, som blev just så snälla som jag önskade, markerar när läraren ställer frågor. I väntan på att läraren skall be någon svara, skriker någon annan som inte markerat, ut svaret. På utvecklingssamtalen önskar läraren att döttrarna skall vara mera aktiva på lektionerna. Jag undrar vilken skrikmatch de är ute efter...likaså har lärare i lågstadiet erkänt att de använde barn som mina döttrar (som inte bråkade) som buffertar kring stökiga barn när sittordningen i klassrummet gjordes upp. De som inte opponerar sig kan man utnyttja.

Borde ha önskat mig diamanter alltså!

Fast egentligen har jag det. Två diamanter, mina döttrar. De behöver bara hållas upp i rätt sorts ljus och bli uppskattade för stjärnglans de har.

gammal sommarbild

Real Life - oväntade talanger

I veckans Real Life skall avslöja våra dolda talanger - om man har några dvs. Yohanna ställer frågorna:

- Har du nån talang som brukar förvåna folk?

- Har du nån talang som brukar förvåna dig själv?

- Har du nån gång råkat ut för nån situation där folk TROR att du kan eller INTE kan något som egentligen är tvärtom?

Jag grubblade på detta när jag var ut och gå. Detta var en utmaning, så jag började med uteslutningsmetoden. Jag är en mångsysslare, i hur mångte generationen vet jag inte, men jag har en känlsa av att det sträcker sig långt bak i släktleden. Det finns få saker jag inte tror jag kan göra. Men jag vet att jag inte kan sjunga. Och det önskar jag att kunde!

Folk som känner mig vet nog att jag pysslar med allt möjligt, så jag tror ingen blir förvånad över mina talanger, ibland känns det som om de överskattar mina talanger...jag känner ju att ingenting är direkt omöjligt, men jag är inte suverän på någonting. Det är som min blogg: det är ingen bak -,  sömnads-, trädgårds- eller byggblogg, men allt förekommer i små doser...

Eftersom många av mina arbetskamrater känner mig som en kvinna som jobbar i kontoret, märker jag  att endel blir förvånade när jag går till produktionshallen för att hämta en skruvdragare för att sätta upp en tavla eller så. Men det har nog mera med allmänna fördomar att göra än med min person. Få vet ju att vad än vi har för projekt här hemma är jag med och donar, även om mannen är den som är duktig på att bygga.

Jag är rätt duktig på att göra saker enligt "man tager vad man haver"-principen. Jag tycker om att lägga ner arbete på dukningar, men det är sällan köpta arrangemang, utan sånt jag hittar i mina gömmor och kombinerar. 

Den talang jag har som kanske är ganska dold är att jag är bra på att läsa folks kroppsspråk och känslor. Det är inte alltid en bra talang. Därför är det bättre om den är dold, så är det lättare att bara flyta med även i situationer där jag märker att folk inte är riktigt ärliga.

Oj, nu kom jag på det jag är bäst på: att raketstäda! Sådär som när någon ringer och säger att de kommer på kaffe, "vi är där om en kvart". Då far jag runt som någon från en animerad serie, så att man inte får en skarp vision av mig. Mannen avskyr denhär talangen, för efter det hittar vi ien ingenting. Jag har inte lärt mig memorera vart jag gömmer undan allt som ligger framme....

Trevlig fredag! Jag skall snart till konstskolan och teckna :)

Ett täcke gjort av lappar och sömmar..

Mellan röjandet har jag också satt mig ner vid symaskinen nu och då. De lapptäcken jag tidigare sytt av gamla herrskjortor gick båda i blått, så nu ville jag ha något i rött. Det fanns inte så många skjortor med rött i på Röda korsets lopptorg, men jag tog vad jag hittade...

På baksidan av lapptäckena jag sydde åt döttrarna när de var små skrev jag följande vers.

Ett täcke gjort av 

lappar och sömmar

till den, för vilken

mitt hjärta ömmar

Även om jag nu syr bara för nöjes skull, lägger jag nog ner lite kärlek i detta också. Efter att ha provat några variationer av rutmönster på golvet (som katterna snabbt rörde ihop), lade jag bara ihop lapparna på måfå med det enda kriteriet att två likadana tyger inte skulle hamna söm - i -söm. Nu skall jag sy kant och baksida på det.

Efter den rosa mattan (som blev lite vågig till slut - jag ökade lite för mycket de sista varven), insåg jag hur jag lättast får mattan att hållas slät. Jag har den flat på bordet medan jag virkar. Problemet är att jag virkar när jag ser på TV, och vardagsrumsbord är ju rätt låga. Jag sitter alltså böjd över handarbetet och spänner axlarna. "Jamen, det är ju som terapi för din stela och sjuka nacke!", sa min arbetskamrat/ väninna skrattande. 

Mattan blir till största delen av de bitar på herrskjortorna jag inte kunde klippa till stora block. Det mörkblå är en gammal solblekt bordduk och det vita ett gammalt bomullslakan. Detta är alltså att "att nyttja på nytt" i stor skala! Mattan skall till vår veranda. Om inte nacken strejkar totalt skall jag göra en till...

Att röja och ta risker

Jag håller på med stora röjningen. Den man vanligtvis gör när man flyttar och måste tömma alla förråd. Vi skall inte flytta. Vi har inte flyttat på 18 år - och det märks. Vi har ett kallförråd, tre uteförråd, ett växthus som fungerar som förråd och så lagret som företaget mannen jobbar på hyr åt honom. Detta är överdimensionerat för hans behov för jobbets del, så vi och släktingarna för även dit saker som "är bra att spara".

Vi har nu fört så många släpvagnslass till återvinningscentralen att jag skäms och bad mannen säga åt dem att vi även tömmer någon gammal påhittad släktings hus...för såhär mycket skräp kan ju ingen ha!

I samband med stora röjningen tar jag nu och då också itu med små röjningar. Jag har fyra katter med varierande grad av kräsenhet. Vanligtvis är det alltid någon som tycker om maten jag köper, men ibland drar jag nitlotter och alla katter går turvis och nosar på maten, vänder om med ett förnärmat knyck på svansen, går en bit bort och betraktar mig med den där minen som säger: "på riktigt?...detta tänkte du att jag skulle äta..."

All denna mat, och några kattbäddar (som ni ser sover våra katter helst på frukt eller i glasskålar!) hade jag satt undan för att föra till hemmet för hemlösa katter (ja, fast då har de ju ett hem, kanske för herrelösa katter...fast vem kan vara herre över en katt?...nåja, ni vet dessa ställen man absolut skall hålla sig borta från om man är svag för katter...). 

I lördags tog jag mod till mig och tog mannen och dottern med och for till katthemmet för att donera lite. Jag tror att jag mentalt förberett mig på detta, för när vi körde in på gården och volontären kom ut för att möta oss hann jag knappt säga "hej" innan jag utbrast "vi skall inte ha någon katt denna gång!"

Vi gick ändå in och hälsade på katterna. De hade väldigt många katter som var i behov av hem och kärlek. Mannen fastnade för en och jag för två andra. När vi åkte sa volontären med ett leende "far ni hem och funderar och kommer tillbaka senare idag?", som vi gjorde när Bo-Bo, som på ett ögonblicks ingivelse kom till oss.

Vi körde hem i samspråk:

"Vi skall nog inte ha en katt till just nu"

"Det är roligare att ta en kattunge, inte en vuxen katt"

"Vi skall ju resa lite i sommar"

"Våra katter kanske inte accepterar en till vuxen katt"

"Det blir ännu dyrare med kattmat"

Till slut var vi alla överens och dövade vårt samvete med att vi åtminstone donerar mat åt dem. Nu går jag ibland in på katthemmets hemsida och ser på bilder och suckar...

                                             ...och tänker försiktigt: har man fyra kan man ha fem...