Trappsittarfolk

Hot & Cold

2012-01-31T17:00:00.000+02:00

Veckoslutet var lite som Katy Perrys låt Hot N Cold:

'Cause you're hot then you're cold

You're yes then you're no

You're in then you're out

You're up then you're down

På fredagen var det kallt. Och blåsigt. På kvällen hade vi Raklett middag med våra vänner. Då hade jag så varmt att kinderna hettade. Raklettgrillen i sig är en bra värmekälla, plus att min mysfaktor-barometer är i direkt relation till hur många ljus jag har tända - alltså en hel del.

(Mannen visar inte mittenfingret fast det ser ut så. Efter att han skar av senan till pekfingret och det inte längre går att räta ut, har han börjat peka med långfingret...)

På lördagen var det kallt. Men fint. Jag gjorde en långpromenad med hunden och var ut och fotograferade. Mannen och jag blev på tu man-hand så vi åt pizza och såg på film inbyltade i filtar. Sedan for vi till vänner och...åt pizza...

Vintertid är varma drinkar bara så rätt. Vi har druckit Irish coffe, med äkta grädde. Och varm kakao, med äkta grädde...

På söndagen var det -18 grader kallt. Jag försökte övertyga mannen och morbror P att köldgränsen för vinterbad nog går vid -15...Jag misslyckades. Alltså vinterbadade vi. Som vi brukar på söndagarna.

Det var svinkallt att klä sig i baddräkt och tassa ner i vaken, men efter fem dopp varvat med bastu, hade endorfinerna kapat kontrollen över kroppen och det kändes bara skönt!

Vi gjorde också godaste chokladmoussen hittils! Syndigt gott! Skriver ner receptet (som jag hittade på nätet), ifall någon tar mitt ord för att denna verkligen smörjer smaklökarna.

Mascarpone chokladmousse med di Saronno

6 (stora)portioner

1 paket Mascarponeost (250g)

2 ägg

4 msk socker

1 dl vispgrädde

150 g choklad, 70%

3 msk di Saronno likör

Separera äggulor och vitor. Vispa upp äggvitorna med socker. Blanda ihop mascarponeost och äggulor. Vispa grädden. Smält chokladen över vattenbad. Blanda med mascarponesmeten. Vänd ihop äggvitorna med grädden och mascarponeblandningen. Vänd slutligen in amarettolikören. Häll i glas och ställ i kyl minst 30 minuter.

Lapptäcket

2012-01-28T16:39:00.000+02:00

Lapptäcket av gamla bomulls-skjortor är färdigt. Idag på förmiddagen sken solen, så jag tog kameran och gick ut och kastade lapptäcket i stegen till vårt pilträd, på grannens staket och bara i den orörda snön och fotograferade.

Fördelen med att ha halvvuxna barn är att snön på gården ligger orörd som ett tomt akvarellpapper! Den är liksom vackrast då...

När lapparna var ihopsydda grubblade jag över om jag skulle kvilta med stygn eller sy små rosetter i skärningspunkterna. Mannen föreslog knappar. Det måste jag smälta lite. Ett par timmar senare plockade jag fram farmor Doris knappskrin och började sy i knappar...

Mannen skrattade. "Måste du vänta en stund så att du kan låtsas att idén var din?" Hmpf! Det skulle jag ha kunnat göra, men han hade vittnen på att idén var hans. Och jag kunde inte eliminera vittnena för de är mina egna barn...

Inte så dum idé, eller hur? Undrar ju nog över att en karl skall ha ett öga för dessa detaljer...tycker han skall hålla sig till sina sågar och svarvar i garaget! Och har han någon idé kunde han framföra den psykologiskt och diskret så att jag kan inbilla mig att den är min....

Lördag. Vi har ätit pizza och nu skall vi se på film...lördagsmys!kram,Ann-Mari

Att förlåta och ha överseende

2012-01-27T08:52:00.000+02:00

Ok, så nu vet också vi vad det innebär att ha katt! De äldre kattherrarna har tett sig mera som inredningsdetaljern än katter, men de två nya ungdomarna borde vi ha döpt till Demolition och Destroyer. Bobbo ät totalt överväldigad över toalettpappersrullen, och ställer sig på bakbenen och drar ut papper. Det är kul så länge det varar!

Tur för honom att han är så söt att man genast förlåter honom.

Vi viker ihop det utrivna pappret, men då kommer Bobbo´s partner-in-crime: Nieci och spilltar pappret i smala remsor.

Mannen grymtar över hur mycket svinn det blir per varje rulle toalettpapper. "Man vet ju inte längre om det är toapapper eller tandtråd", säger han. Tänkte att jag skulle sätta en tejp-rulle på toaletten, så kan man tejpa ihop en lagom bit, och minska svinnet...

Tur för henne att hon också är så söt att man genast förlåter henne.

Ibland gör de en kupp. Som när någon dragit ut engångs handdukarna vi använde vid renoveringen. Då sitter de båda och ser oskyldiga ut, men pekar menande på den andra. Vem skall man anklaga?

När man har bannat sin katt ser man den i ansiktet och grips av den otäcka misstanken att den förstått vartenda ord. Och arkiverat alltsammans för framtida bruk.

Glad fredag hörni!Ann-Mari

Real Life - heminreding!

2012-01-25T11:05:00.001+02:00

Inspirerande Yohanna har en utmaning för Real Life jag bara måste haka på. Följande frågor skulle vi fundera kring:

Är ditt hem färdigt?

Nej, och såvida vi inte vinner en massa pengar på lotto och kan göra en totalrenovering, blir det aldrig det. Om man fixar ett rum i gången och har ett tiotal att gå igenom, blir det ju så att när man är "färdig" i slutändan, får man börja om igen.

Nästa projekt?

Ja, från bilderna nedan är det ju nog tydligt att det borde vara arbetsrummet (en del av hallen), eller hur..?

Enhetlig stil?

Jaa, om man är riktigt duktig på att argumentera kan man ju säga så! Jag (vi) har ingen enskild stil vi gillar..vi gillar en massa olika stilar och skulle nog tycka att det blev tråkigt om vi hade en enhetlig stil.

Tycker du om heminredning?

Javisst, men jag tycker att i ordet heminredning skall hem ha större betydelse än ordet inredning. Vi bor här, vi myser, skapar osv...

Hur gör man för att få en stil?

Inte rätt person att svara på detta, se svaret på tredje frågan :-)

När man kommer hem till oss, kliver man in i vindfånget, som ni ser har blivit renoverat när äppelgrönt var en färg att satsa på, och schablonmålning var "tidens väggord"...alltså från år svärdet och stenen!

Till vänster om vindfånget är "mannens toalett". Den har vi inte gjort något åt utan är äkta -70 tal med ljusgrön vessa och lavoar. Genom att kalla denna stil för "retro" har vi klarat av att låta bli att renovera här. Det är också katternas innetoalett...

Hallen (70-tals hus!) renoverade vi i somras, och den här tapeten är så vi! Innan var hallen, vardagsrummet, matsalen och köket terrakottagula.

Så här gult var halva huset!(nej, detta är inte tavlor jag vanligtvis har uppe - vi hade dekorerat till tjejernas "Mad Hatter" Halloween fest!)

Vardagsrummet renoverade vi förra hösten. Det är åtminstone i enhetlig stil med matsalen! Den här renoveringen "var på tapeten" länge, men kom sedan till av mannens längtan efter en bar för sin whiskysamling...

Så här såg det ut efter renoveringen...nu har vi "bott in oss" och det finns fullt av filtar och lapptäcken i sofforna, mera grejer på bordet etc...

Matsalen har ni som läser min blogg sett bilder av tidigare, här har vi en tapet som är så vi (det sa jag visst om kompassros-tapeten i hallen också. Navigering och vin går ju visserligen inte ihop, nykter till sjöss ni vet, men i hemmet funkar det för oss)

Köket blev renoverat i helgen, helt i ny stil. Jag är jättenöjd med denna färgklick! Nu är även taklisterna på plats.Bucklan i kylskåpsdörren gjorde jag med ugnsluckan genast när de var nya. Det är liksom bäst att få till en skavank så snart som möjligt, så behöver man inte vara så överdrivet försiktig sen...

Och så arbetsrummet då...En del av tapeten hade börjat spärra, och katterna tyckte det var kul att riva mera, så i somras rev jag bort en del av härligheten i tron att vi snart fixar ny tapet här. Vet inte vad som är värre, den kala gipsskivan, eller den gröna tapeten som är kvar! Hur tänkte vi här? Det måste ha varit något billigt restlager vi köpte...

Och så Real Life kaoset. Datorerna, mannens "arbetsrum", mitt hobbybord, som fungerar för "mellanlager" för saker som skall någon annan stans i huset, katternas sovplats...ja hela skiten på ett och samma ställe. Tyvärr syns detta arbetsrum, som är en del av den långa hallen, från ingången...så även de som bara kommer för att be om pengar till någon insamling ser oredan...Real Life, big time!

Badrummet, som vi kvinnfolk har lagt beslag på. Renoverat i flera omgångar, sist tillsammans med bastun för 4 år sedan. Jag är ännu helt nöjd med detta. Tjejkatten tycker om golvvärmen i badrummet och sover här på dagarna.

Så är det sovrummen...inte ens i Real Life kan man visa hur det ser ut där nu! Tjejerna sportar walk-in-closet, men i hela rummet inte i garderoben, så jag stänger bara dörrarna till deras rum. Rummen är fina och personliga dock, tjejerna får måla och skriva texter på väggarna.

Vårt sovrum är renoverat, men med TV:n och alla spelkonsoller och allt byke som väntar på att strykas, är det liksom ingen Feng Shu där. Det är bara "fullt shou", som mannen säger.

Yohanna, detta uppdrag är jag så tacksam för! Dels var det roligt, och dels var det riktigt nyttigt att gå igenom hela huset och betrakta det med kritiska ögon. Jag vet nu vad som behöver/ borde göras. Om det blir det som prioriteras är en annan sak...

Ann-Mari

GDS projekt

2012-01-24T05:00:00.000+02:00

När tjejerna var små hade jag märkligt nog mera tid för handarbete än nu. Mitt hantverkande har alltså aldrig egentligen begränsats av tjejerna, utan snarare av hur jag själv fördelar min tid. Då sydde jag flera lapptäcken med ganska invecklade mönster. Nu vill jag ha flera lapptäcken till terassen till sommaren, men gärna rätt simpla.

Själva idéen med lapptäcken är ju ursprungligen att ta tillvara tyg som blir över från annan sömnad och att återanvända gamla kläder. Att ta vara på allt. Nu är jag rätt duktig på att föra till insamlingar och skänka bort, så nu när jag behövde bomulls-skjortor fick jag åka till Röda Korsets loppmarknad (dit jag själv för kläder) för att köpa skjortor för ett par euro. Välgörenhet i liten skala.

Största problemet var att komma överens om mönstret lapparna skulle bilda.

Slutligen kompromissade vi och så är det bara att börja sy...

Om man letar efter sin katt, är det bara att börja med ett projekt, och vips har du en nyfiken hjälpreda! Gör-det-själv blir till Gör-det-med-katt

Ann-Mari

Avståndet från tanke till handling är kort!

2012-01-23T05:00:00.000+02:00

Om man börjar i en ända av huset, och sakta renoverar rum efter rum, kan man hamna i en cirkel av ständiga projekt. Det har vi lyckats med! Ibland känns det inspirerande, men ibland rätt motigt. Köket är ett problem, för det skulle behöva en total renovering, men det kräver mera finanser än vi har. Vi bestämde oss för en temporär ytremont.

När jag grubblade på väggfärgen, surrade rött omkring i min fantasi som ett lätt nektarberusat bi. Men jag schasade iväg det. Man kan inte ha ett rött kök!

Sedan läste jag på Tankar från trädgårdsmästarens blogg att årets färg är Tangerine Tango, och då visste jag att den färgen skulle det vara. Tyvärr gick den inte ihop med våra mahognybruna köksskåp, inte heller varianter i mera pumpa eller mera tomat. Då tog jag hem ett rött färgprov och ett i turkos. Vi valde rött. Passion. Det blev inte Tangerine, men det blev Tango.

Köket var tidigare lite i franskt lantkök stil - dvs innan det franska lantköket blev vitt, utan var soldränkta jordiga färger som vindruvsbladsgrönt, höbrunt, vitlök och terrakotta. De höbeiga kaklen måste målas, och det fanns inte många alternativ, så det blev svart.

Under arbetets gång skrattade vi flera gånger åt vad vi beslutat göra, och hur snabbt vi fattade beslutet. Jag sa åt mannen att problemet med honom är att han är så lättled och impulsiv: om jag kastar fram tanken att måla köket rött, sticker han och köper färg! Men vi är jättenöjda! Efter att ha fixat vardagsrummet och matsalen i vitt, grått och brunt, kände vi att vi ville ha färg! I det här köket lagar vi kryddstark mat, sallader med massor av oliver och kastar salt över axeln för att avvärja olycka.

Det blev en snabb make-over på ett veckoslut. På bilderna fattas ännu taklisterna, men de är på plats nu. Tangobilderna är Pedro Alvarez´, och lånade från internet.

2012-01-19T08:06:00.002+02:00

Jag har inte haft tid för bloggen...jag har inte ens funnit tid att läsa era bloggar, vilket stör mig, men jag har varit helt uppslukad av en site på nätet. Ni vet den där sloganen Wish it, dream it, do it, som inspirerar på största delen av alla väggord?...

Jag hittade Pinterest, och nu har jag varit i drömmarnas förlovade land i dagar. Jag har stagnerat på dream it - stadiet, och har så många önskningar och drömmar att jag inte kommer att kunna fullfölja dem om jag så levde tills jag var 287 år!Om ni hittat Pinterest, vet ni var jag pratar om. Om inte - gå inte in där! Eller jo gör det, men fastna inte!

...ägna istället kvällarna åt att umgås med familjen, stryka kläder, titta på TV, gå ut med hunden och annat viktigt...

I morgon skall jag åka buss upp till Ikea i Haparanda. Under bussresan skall jag läsa ikapp på alla era inspirerande bloggar...Pinterest är en förälskelse, det går nog över snart...

Värst var det 1941, ärtsoppan var så tunn att det varken fanns ärtor eller fläsk i den, ja en del veckor hade vi inte ens torsdag.

Men vi har torsdag idag - så jag önskar er en glad torsdag!

Ann-Mari

Hur svårt kan det vara?

2012-01-17T09:03:00.000+02:00

För att skrämma en flock, vars unga vargar hade börjat närma sig bebyggelsen, utfärdades ett jaktlov på en ung varg i södra Finland. Detta förstår jag; meningen är att framkalla ett sådant beteende i flocken att de skyr människan och bebyggelsen.

Detta förstår jag inte: 130 stycken, förmodligen kompetenta, jägare tar upp jakten, och resultatet är att de lyckas skadeskjuta en ung varg, förlora radiotrafiken helt och sedan slutligen fälla en radiomärkt alfahona och den tidigare skadeskjutna vargen. Hur mycket mera fel kan det gå?

(bilden är lånad från svenska yle.fi)

Risken finns att flocken splittras , och just det beteendet man ville avstyra förstärks. Vilket troligen betyder flera jaktlov.

Läs mera här, eller här.

Detta gör mig upprörd och ledsen. När min äldsta dotter var liten, satt vi ute och såg på stjärnorna och ylade mot fullmånen.

Gott gotti-gott gott!

2012-01-14T10:22:00.002+02:00

Yngsta dottern fyllde 15 i veckan. Vi hann inte baka då, men igår rörde jag ihop en "kaka-i-skål". Jag hade av en slump sett en sådan här kaka på internet, men nu när jag skulle söka receptet hittade jag det inte, så tyvärr kan jag inte ge kredit till den det hör för denna smakbomb. Eftersom det inte var invecklat mindes jag i stora drag ingredienserna.

Lagren byggde jag och dottern upp av smulad chokladkaka, choklad mousse smaksatt med di Saronno och grädde. Tjejerna tyckte inte om di Saronno-alkoholsmaken, så jag gjorde ett lager av vanlig chokladmousse överst och di Saronno-moussen underst så kunde tjejerna ta för sig "ytskiktet"

Detta blev jäkligt gott! Yngsta dottern äter inte sylt, så vi har alltid chokladkakor på hennes födelsedag. Hennes favorit är en syndigt god kaka min svärmor gör, som hon döpte till "fammos fantastiska chokladkaka". Jag har aldrig begärt receptet på den, för den skall vara just det: fammos fantastiska chokladkaka, inte min.

Kakan-skål skulle nog se snyggare ut i en glas-skål med raka kanter, så att skikten blev mera synliga. Och så skulle man kunna lägga chokladkross i moussen för att få lite knaster i fluffigheten.

Glad lördag!Ann-Mari

Error. Du glömde kryssa i vilken typ av förälder du är!

2012-01-12T04:30:00.000+02:00

Jag läste Språkrådets lista över nya ord och snubblade på ordet Flipperföräldrar. Benämningen curlingföräldrar minns jag, men när jag googlade flipperföräldrar (de som vågar låta barnen klara sig själv) och hamnade på olika forum, insåg jag hur lyckligt ovetande jag har varit om nutidens klassificering av föräldraskapet.

Jag hittade begreppet Nära föräldrar (eller AP - Attachment Parenting)? I motsats till Avståndsföräldrar då eller? Jag har svårt att se föräldrarna som sitter på barnrådgivningen och förespråkar sin avståndstagande fostringsmetod: "vi har beslutat att ha så lite nära kontakt med barnen som möjligt. Vi tillgodoser deras fysiska behov men undviker att göra dem klängiga och behövande... Njutningsföräldrar? Jaa, här kan jag bara fråga: i motsats till vadå?

Gulp! Man borde tydligen kunna katalogisera sitt föräldraskap. Önskar det räckte med att bara vara förälder...Och när jag läst färdigt på forum och bloggar kom jag bara fram till just det: jag är en förälder. Kort och gott. Punkt slut.

Fast om jag krånglar till det och gör en matematisk formel blir den nog att se ut såhär:

a) ifjol släppte vi iväg våra tonårsdöttrar (14 & 15) att tågluffa i Norden = Flipperförälder

b) vi har alltid haft tjejerna nära, jag ammade när de var hungriga, och lämnade dem aldrig att skrika i sovrummet för att de skulle lära sig somna ensamma = AP/Nära förälder

c) jag gör det mesta av hemarbetet och skjutsar ungarna till aktiviteter om jag bara har möjlighet = Curlingförälder

d) jag njuter av att vara förälder = Njutningsförälder? (om jag förstod det rätt är detta en benämning som man ger sig om man är hemma med barnen och så...det var vi faktiskt också, men av rent praktiska skäl. Vi jobbade båda på sjön, och arbetspassen var en vecka. Så mycket Flipperföräldrar var vi inte att vi skulle ha lämnat tjejerna att klara sig hemma ensamma en vecka innan skolåldern :-)

e) sen kan jag lägga till Styvförälder, eller bonusförälder som har en positivare klang, och inte genast får en att associera till stackars Snövit

a+b+c+d+e=FACNS, som också kan utläsas som Fakn´najs (fucking nice)

Bing! Bing! Bing! Jag ger mig själv godkänt! (detta kunde givetvis och gärna förstärkas av tjejernas bifalls-rop: "Amen to that, mama!")

Ta säden dit du kommer?

2012-01-09T16:30:00.000+02:00

För många år sedan, 1985 för att vara exakt, tågluffade jag och min amerikanska väninna i Europa i två månader. Efter att lojt och behagligt rört oss i norden och mellan-europa kom vi till Italien. Italien blev resans enda antiklimax - och en stor sådan. Vi myntade förkortningen FI, och det stod verkligen inte för Fine Italians.

Under våra dagar i Italien blev vi lurade, rånade, förnedrade och utsatta för försök till våldtäkt. Jag minns att vi på tåget från Italien till den franska Rivieran grubblade över hur dessa snuskiga män med en häpnadsväckande naturlig fallenhet för så många obscena gester och med ena handen ständigt justerande skrevet, kunde ha skapat så mycket vackert...vacker konst, suverän musik, imponerande byggnader och statyer som tar andan ur en.

Vi skämtade om att åka tillbaka till Rom, för att plocka upp slantarna vi tidigare, lyckligt ovetande om hur vår vistelse skulle arta sig, kastade i fontänen vid Trevi. Men det skulle ju ha inneburit att återvända dit och det ville vi inte, så slanten fick vara. Så svor vi, nästan i spott och blod, på att aldrig åka tillbaka...

Vi var unga och ignoranta. Vi ansåg att man kunde kräva av folk att de skulle vara rättskaffens och följa våra egna samhällsnormer. I vårt jämlikhetstänkande vägrade vi godta att en fras som "vi kan ta er upp till berget, man har en fantastisk vy över Rom därifrån" egentligen skulle översättes till "Vi tar er upp till berget, ni erbjuder fantastiskt sex som tack". Vi flydde nerför berget till fots, dök in i stickiga buskage så fort en bil körde förbi och kom slutligen trötta, rädda, smutsiga och sönderskrapade till ungdomshärbärget en timme efter att det stängdes. Vi slapp inte in, trots att vi hade en italiensk militärpolis som översatte vår situation åt ägaren. Vi beslöt att begära vår packning, och sätta oss på ett natt-tåg bort - vart som helst- men de vägrade ge oss våra ryggsäckar förrän morgonen. Vi tillbringade natten åkande av och an på metron, ösande galla över Fucking Italians. De sista timmarna innan gryningen var jag tvungen att vara tyst, för mina kontaktlinser höll på att torka fast i ögonen, och jag såg ingen annan råd än att sätta dem i munnen!

Vi kom till Nizza, med andan i halsen och uppjagade hjärtan. Där slappnade vi av och kunde börja andas i samma lugna tempo som genomsyrade staden och stranden. Vi mötte danska och svenska killar, och for med dem till den svenske killens stuga i Sospel. Vi njöt av att kunna umgås med det motsatta könet, utan att automatiskt vara som två bitar som måste passas ihop. Att kunna prata djupsinningt och skämta hämningslöst. Att kunna kasta huvudet bakåt av bubblande skratt, utan att behöva tänka på att det att man blottar halsen är en gest som kan tolkas som att man är attraherad. Vi njöt av att känna förtroende igen.

Nu har mycket vatten flutit under broarna, och jag har en man som drömmer om allt sevärt i Italien och två döttrar som älskar kultur, symbolik och historia. Vi beslöt redan förra våren att vi skall ta med tjejerna på ännu en semesterresa innan de är vuxna. Äldsta dottern sade att hon inte ville på någon strandsemester, hon ville uppleva mera. Rom var ett dröm-resemål, Istanbul ett annat. Vi har nu bokat en resa till Rom i April!

Ni som läst min blogg länge minns kanske att jag upplevt vissa turkar alltför närgångna. Samtidigt vet jag att jag skulle njuta av en stad som Istanbul, så om allt går bra i Rom, kanske jag ändrar åsikt om att resa till Turkiet också...

Mannen "tröstade" mig med att jag knappast får samma uppmärksamhet av de syditalienska männen nu, när jag är äldre, gift och har två halvvuxna döttrar med mig, som jag fick när jag var en blond 21-åring.

Jag har googlat Rom och läst så mycket om stan de senaste dagarna att jag brinner av resfeber! Vi skall gå i Dan Browns fotspår genom änglarna och demonernas Rom. Vi skall gå runt i Vatikanen tills fötterna ropar på hjälp. Vi skall sitta på små ute-(eller inne) serveringar med rödrutiga dukar och äta pasta, pizza och glass. Och vi skall banne mig njuta!

Om att ha en "happy place"

2012-01-06T23:12:00.000+02:00

Helgaftonskväll och en Jussi Björling dokumentär som lämnade både mannen och mig tårögda.

Innan jag träffade min man kände jag ingen som lyssnade på Jussi, ingen som sjöng Jussis arior med sådan inlevelse att tårarna sprutade, ingen som älskade sången "Till havs"...Jag har småskrattat åt att mannen sitter och söker upp inspelningar med Jussi Björling på Youtube, medan jag lyssnar på Adele, Mary J Blige och när jag vill ha något som riktigt raspar själen Caroline af Ugglas som sjunger Joplins "Cry baby"....Nu förstår jag min man, nu förstår jag världen som hyllar Jussi som tenoren med den vackraste rösten...vilken känsla i den mannens röst! Eller rättare sagt vilket brett känslospektrum i den mannens röst! När Jussis dotter gråtande sa att hennes pappa hade en vacker själv, och det hördes i hans sång fick jag ta av mig hårhandduken och torka tårarna i den.

När min äldsta dotter, Rebecka, hibiscusblomman, mådde som sämst; när hon som 11-åring bröt ihop av mobbningen hon utsattes för ville psykologen sjukskriva henne. Han tyckte att hon behövde vila. Det tyckte inte min starka dotter. Hon skulle gå i skolan. Psykologen satte en massa tilltro till min vältaliga dotter. Han pratade med henne, inte ner till henne, och mitt hjärta gick sönder. Och mitt hjärta helades.

De pratade om redskap för att orka. Om att hitta en "happy place" att kunna gå till för att finna styka och ro. Psykologen frågade om min dotter kunde komma på någon situation eller något ställe där hon kände harmoni. Vi hade en träbåt då; Old Man, som gick hela 7 knop i medvind och med extrem hemlängtan, som mannen sa.Vackra sommardagar satt mannen på taket, styrde båten med foten och spelade på sitt munspel, medan vi låg på gammaldags randiga madrasser och solade och skrattade. Det minnet är en "happy place"

För mig finns samma bildminne, av samma båt som putt-puttar genom den glittrande vattenyan, samma saltvattenstänkta man, samma rofyllda känsla...men också Jussi! Eller egentligen min man som för allt vad lungorna bär vrålar "Till havs, till havs" med sådan inlevelse att han själv gråter. Skrattar och gråter.

Och jag vet att vad som än händer har jag och mina döttrar en "happy place" att gå till....

Med en baby på magen

2012-01-05T15:13:00.001+02:00

Över mellandagarna och nyår var vi till Åland. Det var inga stora festligheter, mest bara lugnt umgänge och en massa skratt. Men nog också en varm och gemytlig (och god)nyårsmiddag där mannens alla fyra döttrar var närvarande. Och två svärsons-aspiranter. Och så mannens söta dotter-dotter! Det var nog en hel del "ooh" och "aww" över hennes underbara lilla uppenbarelse.

Och så lite förlossningsprat. Märkligt hur väl man kommer ihåg sina egna upplevelser av graviditet och förlossning så bra när någon nyförlöst berättar om sina tankar och känslor...

Mest har barn-barnet bara sovit på mannens mage, precis som alla hans döttrar har gjort när de var små. Det blev ett tårögt avsked...usch vad långt borta vi bor!

Under vistelsen på Åland hann vi också vara på middag till våra kära vänner där. När vi åkte därifrån sa jag att jag alltid blir så glad av att träffa dem. De är så positiva och genuint intresserade. Mina tjejer höll med; "man blir liksom varm inombords av att träffa dem".

Denna resa blir kvar i våra minnen som en varm babykropp i pyjamas - det bästa som finns :-)

God fortsättning på det här året, kära ni!

Real Life: Detta har jag nästan lyckats med - och är stolt över

2011-12-28T10:20:00.000+02:00

Yohanna i Las Palmas har en utmaning till innan vi börjar skriva 2012. Innan vi ger nya löften...sätter nya mål. En prestation jag är stolt över.

Året 2011 är "sopa undan mattan-året" för mig. Året då jag helt enkelt inte hade tid. Jag hade liv dock, och det är långt viktigare. Första halvåret slogs jag mot en ständig ryggvärk. På sommaren skulle jag flytta ett par perenner, och blev stående gråtande i trädgården. Varje spadtag jag tog kändes som om någon körde spaden i ländryggen på mig. Jag grät för att för första gången i mitt liv begränsade min kropp mig. Jag som är van att klara mig själv, måste be mannen gräva en liten grop åt mig...

Det blev en vändpunkt. Jag sökte hjälp. Det började med Kimmo, som tog mig i famn och knäckte en massa saker på sin riktiga plats. Efter det har jag gått på gym regelbundet, för att förstärka mag- och ryggmusklerna. Läs om mina gymbesök här, här och här. Att åka till gymet två kvällar i veckan "stjäl" mycket av min fritid, och resulterar i ytstädning hemma (när jag bara, till familjens förtvivlan, kör ner saker där de får plats och sedan glömmer dem), men det är så värt det.

Jag har lärt mig att ge mig egen tid. Kvalitetstid. Jag åker och letar geogömmor hela söndagar, fastän berget av byk bara växer. Det jag är mest glad över att jag ger mig tid att skapa. Inte mycket tid ännu, men just så att jag känner livet fylla mig. Så mycket att jag får den där härliga känslan av belåtenhet som man får när något man gör ger mera energi än det tar. Den har fattats mig.

Det som jag är gladast över att jag sakta lär mig slappna av. Vi tog in på hotell i stan en natt i början av december för att yngsta dottern ville ha maraton-filmkväll med sina vänner. Vi stannade tills vi måste checka ut nästa dag. Vi åt hotellfrukost och kröp sedan tillbaka i säng. Låg och slötittade på TV och kramades. "Oj, vad jag tycker om det här", sade mannen. "Att du bara ligger här bredvid mig och inte genast rusar upp och byker eller något. Vi borde bo på hotell oftare!" Jag har mycket kvar ännu. Men jag vet hur personen jag inte vill vara är, och jag har lärt känna personen som jag vill vara.

Julen kommer ändå...

2011-12-23T09:45:00.000+02:00

Jag väntar ännu på den där speciella julkänslan, som jag förut haft så väldigt lätt att känna. Nästan generande lätt, så att jag har varit tvungen att behärska mig för att inte börja jula för tidigt. Att göra julkort i skenet av levande ljus, med ett glas glögg som kallnar bredvid fick mig förr att bli nästan gråtmild, men inte i år...

Det abslolut bästa med att resa till Disney World var att de har en året-om julbutik där och julgransdekorationerna är så vackra att man blir andlös. För ett par år sedan var vi till London i början av December, och jag tillbringade ungefär ett dygn på julavdelningen på Harrods. Det var nästan så att familjen fick hämta "fish&chips" till mig där. När jag plockade upp julgranspynten i år väntade jag på den där pirriga känslan, men den kom inte.Jag byter kanal om det kommer "banala" julsånger på radion...

Nu får julen bara komma...vi äter gott och njuter och ser fram emot nyåret när vi reser för att träffa orsaken till att jag ändrade min Facebook status från "gift" till...

(klicka på bilden, så borde den bli större)

Detta lilla mirakel. Just innan jul...

Nästa Jul...

2011-12-21T13:01:00.000+02:00

...skall vi, förutom julkänsla (- en liten not till kung Frost!), ha en riktig gran. Det är dålig hållbarhet i plastgranar. Inte nog med att de faktiskt barrar, hela grenar lossnar...

Jag avsäger mig också härmed ansvaret för eventuella råd och tips jag publicerar här, och som visar sig inte fungera...Alltså: Undvik djur i granen!Jag vet - till en början är det gulligt och familjen döper om småkatterna till Piff och Puff. Awww! Till en början alltså...Det behövs ingen Pluto, (vår hund är helt oskyldig till förstörelsen), Piff och Puff gör allt annat än välter granen, riktigt på egen hand. De skall inte kallas Piff och Puff längre. De är "the demolition team" Voi Skååne! (som de säger häruppe. Har inget med Sveriges geografi att göra, skåånå betyder smutsig eller skitig)

Amirika-ängel är nog lite orolig nu...

2011-12-20T08:53:00.000+02:00

Nu när de flesta har slutat simma i havet, har vi börjat. I söndags var det andra gången vi vinterbadade den här säsongen. I år kan man inte prata om att bada i vak för det finns ingen is ännu. För att få det att se mera genuint ut kunde man ju göra ett hål i en stor styroxskiva och sedan doppa sig i hålet förstås...Svinkallt är det! Men så skönt efteråt...

Jag är lite olycklig. Jag var och ändrade på layouten på bloggen, och fick säkert gjort någon ny uppdatering och nu känner jag inte igen mig alls. Vad jag ville var att kunna lägga ut större bilder...man skall kanske inte gå in på de där html♀☼@♫♂♀@-koderna om man inte vet vad man gör...NOT the best of my ideas!Bilden är tagen med mobil telefonen i mörkret, och den klarade verkligen inte av att förstoras...men den får vara här som för att påminna mig om mina begränsningar...

Levande [jus] eller levande [jur]

2011-12-19T09:00:00.000+02:00

Någon som önskar att deras plastgran skulle se mera levande ut?
Låt mig tipsa om lösningen på det lilla problemet...

Jo, vi har plastgran. Och eftersom det visat sig vara mera ekologiskt att ha en levande julgran, även om det är slit-o-släng vara, så kan vi inte köra med ekologiskt tänkande-kortet och då återstår bara en orsak; lättja.
Och det att min drömljulgran set ut som i Disneyfilmerna. Tät och fullsmockad med dekorationer!

Tunga ögonlock och kärlek

2011-12-17T15:20:00.003+02:00

Jag var på firmans julfest igår. Innan jag tog en taxi hem köpte jag en hot-hot pizza med pepperonikorv och jalapeno. Satt i taxin med pizzan i knät och motstod frestelsen att sluka pizzan där...jag ville ju dela den upplevelsen!
När jag kom hem väckte jag mannen, så fick han sitta där med katten Gustaf ögonlock och se på när jag åt och lyssna på mitt pladder.
Det är banne mig kärlek det!
Jag menar, de flesta fruar skulle bara ha tagit av sig lösögonfransarna (om de fått dem på sig), och krupit i säng, men jag, i min stora omtänksamhet, delade den lilla mys-stunden med min kära make!

Det där med lösögonfransar...hur funkar det? Jag skulle prova för första gången, för jag kände att jag ville vara glamourös. Endera satt de så att jag knappt fick upp ögonen, eller så blev de snett...de var dessutom så långa att när jag lyckades få den ena någorlunda rätt, märkte jag att jag såg ut som någon från After Dark-showen! Det positiva var att jag och Alexandra säkert blev några år yngre av allt skrattande under halvtimmen vi tillbringade i badrummet med att försöka sätta fast dem. Det påminde om leken sätta svansen på åsnan...

Fast, när man är en underbar 14-åring vill man kanske inte bli yngre...hon får hoppeligen lägga till åren i slutet av sitt liv istället...

Språk och makt

2011-12-16T08:23:00.010+02:00

I mitt jobb har jag varit tvungen att lära mig ett sorts maktspråk som skiljer sig avsevärt från mitt eget personliga språk. Mottot är att förekomma istället för ett förekommas. I början kändes detta dominerande sätt att kommunicera på så främmande för mig att det gav mig sömnlösa nätter. Det känns fortfarande främmande för mig, men jag har beslutat att jag behöver min sömn mera än jag behöver just det här jobbet.

Ett manipulerande, nästan hotfullt språkbruk föder dock reaktioner, och reaktioner leder oftast till agerande. Så om man bara ser till resultatet fungerar vanligtvis ett tonsättande kraftfullt språk. Men om man strävar till ett långvarigt och framgångsrikt samarbete, byggt på ömsesidigt förtroende är jag tveksam till att det är den rätta vägen.

Oavsett: jag har nu den hårda vägen fått maktens språk inbankat i muskelminnet.

För över ett år sedan beställde äldsta dottern en mycket efterlängtad Ball-Jointed-Doll docka från Asien. Hon hade sparat pengar och gav upp en del av julklapparna för den. Naturligtvis skulle den betalas innan leverans. Dockorna görs för hand, så vi visste att man kunde räkna med ca 6 veckors leveranstid, men ännu i Mars hördes ingenting om dockan. Dottern skickade vänliga e-postmeddelanden, men fick inga svar. I mars fick vi ett grupp-meddelande om att en "tragic industrial accident" hade inträffat, och efter det fick dottern e-post av kontaktpersonen Emily, med förklaringar om brutna armar och försäljningssystem som kraschat. Dottern fortsatte en korrespondense som gick i tonen:

Rebecka:That's so sad, but I'm happy things are going better now.Hope Emily gets better! I hope that I won't sound unsensitive now but I must ask about the hands. Do they come with my doll or do I have to order them separately? Sorry again to ask.This small delay is not a worry for me. I'm just happy to get one of your incredible beautiful dolls. Also, could you please tell me when you send my doll? I want to know when to really start waiting for it!

Emily:Thanks very much for you concern !!! ^ ^...Please do not worry.

Så pågick det en tid, och sedan blev automatiska svarsmeddelanden och därfter total tystnad. "Det är kört" sa mannen, "de var inte seriösa, vi ser aldrig av dockan eller pengarna". Jag såg min dotters ledsenhet och då grep mitt "arbetsjag" in. Jag bomarderade dem med e-post fyllda av kraftfulla hot och uppmaningar, typ:

this is Rebeckas mother writing.(undrar om jag verkligen tänkte att det låg någon pondus i det? hihi) I urgently need to know the status on our order. I am running out of patience with your explanations.blablabla..we googled xxx before making the order and mostly people thought you are trustable and the orders are handled with professionality. I have to say, that is not how I see it. I sincerly hope you have not abused a young girls desire to own a xxx-doll and the money she has saved up for bying it. I expect to have a shipment date and the tracking information within 7 working days from this letter. (från brev 1)

I still haven´t gotten any answer from you! We put our trust in you by sending you money in advance, and now we are not getting the doll ordered or even any kind of real information, just the run-around. If I don´t hear from you today, I demand that you refund the total amount we have paid so that we can go ahead and order the doll from a more reliable plant. We have been utterly patient and understanding for your situation, but at this point we are only so disappointed. (från brev 16)

Dottern följde med diskussioner på FB och andra forum, där unga tjejer världen över berättade om hur länge de väntat på sina dockor. Slutligen, i september, började det dyka upp kommentarer om kunder som hade fått sina dockor. Samtidigt dök det upp en ny kontaktperson på företaget som faktiskt började svara på e-mailen. Jag fick en "uppenbarelse" och tänkte att eftersom hot inte leder till något skall jag överösa dem med artigheter...Hör och häpna...då började jag få svar med kärleksfulla meningar som: "dear my friend", "How is Rebecka? I hope she will be healthy and happy", "of course, my dear", "my dear friend, we will do our best to help you" och slutligen ett meddelande "Your Don doll is on his way home"

Den vackra dockan kom hem i november, och några veckor efter det kom en peruk som fattades, hem. Påföljt av ett e-mail med orden "please let Rebecka know we love all children who have love in their heart" (aaww!)

Jaha, om ni har orkat läsa ända hit skall jag avslöja för er vad jag lärt mig. Det är tre saker.

1. var sann mot dig själv

2. man kommer längre med vänlighet än med en pistol

och sist men inte minst:

3. ibland vinner trägen, vem än han/hon nu är

Det osar katt...

2011-12-15T16:00:00.001+02:00

Jag minns aldrig vilken pepparkaksdeg jag har beslutat att är bäst. I år beslöt jag att jag tyckt mest om Eksta´s recept och gjorde därför den. Degen är jättegod (och pepparkakorna också). Jag tycker de är bäst när man gör dem riktigt tunna, och det fungerar med den här degen, som är smidig och håller bra ihop.

Eftersom vi har fyra katter som rör sig i hemmet enligt principen "ju högre destu bättre", är jag ofantligt glad över bakbordet i fanér mannen gjorde åt mig för många år sedan. Det är undanstoppat och alltid rent från katt-tassar. Kunde inte vara utan det!

Vi bakar förstås "pepparkatter"...

Och motar nyfikna katter...

Det har varit stor debatt om Lucia i år. Jag har aldrig varit Lucia, inte ens i Luciaföljet, eftersom jag sjunger som en kråka...men det finns hopp! I Huvudstadsbladet fanns en artikel om beundransvärda 101-åriga Margaretha som äntligen i år fick vara Lucia och ljusdrottning. Det värmer mitt hjärta (och då syftar jag inte på möjligheten att själv någon gång få vara Lucia, utan på Margarethas positiva livsyns och energi).

Stjärnglans till er alla!

Ann-Mari

Om 50-års trots

2011-12-13T11:03:00.001+02:00

En rent hypotetisk liten historia:

I en familj med två tonårsdöttrar får ett par terapeuter mamman att oroa sig lite över frånvaron av stridigheter, smällande i dörrar och raseriutbrott. Så borde situationen se ut i en familj med tonåringar, så familjen uppmanas att lära sig skrika och ropa. Konstruktivt.

Efter en mysig helg med familjemiddagar, kärleksfull retsamhet och gosande i soffan åker mamman i den hypotetiska familjen till sitt arbete.

På arbetet har de möte vid 9-ans kaffe. Möteskallelsen har varit uppsatt på företagets alla tre anslagstavlor i god tid, precis som sig bör. På mötet lyser den nästan 50-åriga arbetsledaren med sin frånvaro. Efter mötet kommer han till mammans kontor, där den över 50-iga chefen sitter och diskuterar ett annat ärende. Följande dialog utspelas:

-"Hade ni någon slags möte?" frågar nästan 50-åringen med retlig röst

-"Jo, vi hade ju förhandlingarna...?...?" svarar över 50-iga chefen förvånat.

-"Jaha, jag visste inte om det jag!"

-"Men...det har ju varit information om det", vänder sig till mamman, till vars arbetsuppgifter detta inte hör, "eller hur? Visst har det?"

Mamman lugnt:

-"Jo, det finns en lapp om det på anslagstavlan"

-"Ja, inte har jag sett den!" fräser nästan 50-åringen trotsigt. "Jag satt ensam på kaffe och visste ingenting, för ingen hade sagt något åt mig!!!"

-"Jamen, tänk nu lite själv" säger över 50-iga chefen med mild ironi i rösten. "Om alla andra visste om det, så borde ju du också ha vetat, nog måste du ta så mycket ansvar, eller hur?"

-"Jaha, så det är mitt fel nu att jag inte visste?"

-"Nå, vems fel skulle det annars vara?" fräser över 50-iga chefen. Nu med mycket ironi och begynnande ilska.

-"Jaa, det här just bevisar hur det är" skriker nästan 50-åringen och stormar ut. Dörren smäller så väggarna skakar.

-"Vad bevisar det? Va? Va?" ropar över 50-iga chefen utmanande i tomrummet efter nästan 50-åringen.

Vid 2-ans kaffe trotsar nästan 50-åringen och kommer inte för att dricka kaffe med arbetskamraterna. Över 50-åriga chefen går och hämtar honom. Vad som utspelas kan vi bara spekulera om, men när de kommer tillbaka är de vänner igen. Skrattar och bultar varandra i ryggen. Konstruktiv ilska?

Mamman tänker på att det säkert finns en teori om alltings varnade. Det som fattas någonstans, finns med säkerhet någon annanstans.

Mamman är inte heller längre orolig för frånvaron av pubertets-raseri i den hypotetiska familjen. Hellre då utan, för risken finns tydligen att det beteendet fastnar på även upp i vuxen ålder och få saker är så skrattretande som vuxna (män) med tonårshormoner.

(Personerna i denna historia är fiktiva, även om de möjligen kan påminna om personer ur verkliga livet)

Stockholm fixad

2011-12-11T09:20:00.004+02:00

I natt hade någon försökt radera Stockholm från kartan...

"Kalenderpojkarna" är oskyldiga. Om de sträcker sig upp mot en vägg når de upp till samma höjd som hobbitarna, och detta sabotage var på "låg nivå", så att säga...
Vi har två misstänkta, men de gör båda näst intill en Oscarsnominerbar roll i att övertyga oss om att de är oskyldiga.

Jag hittade en del av Stockholm under byrån, så jag limmade tillbaka den biten med papperslim...
...det blev sååå fint! Min pappa, som hade ett renoveringsföretag, skulle vara sååå stolt över mig om han såg detta...

Vi är inte arga. Det är ju redan över tre månader sedan vi tapetserade.

Julstädning

2011-12-09T10:59:00.001+02:00

Fick detta tips för hur jag fixar julstädningen utan möda och besvär...

1. Gör en ny mapp på din dator.

2. Namnge mappen "Hemmets damm och oreda"

3. Ta ett glas vin

4. Klicka med högra musknappen på den nya pärmen

5. Välj radera

6. Din dator frågar om du verkligen vill ta bort Hemmets damm och oreda?

7. Klicka ja

8. Luta dig bakåt, sätt upp benen på bordet och ta lite mera vin...

Alternativet är ju att inse hur roligt det är att städa - det visste de tydligen förr...fast jag misstänker nog att dessa härliga vintage reklamer (denna lånad från nätet) var utformade av män...

"Här går jag och städar och skurar och tvättar och till sist så stryker man väl med..."

(okänd)

Menlös eller värnlös

2011-12-08T16:00:00.001+02:00

På mitt jobb använder jag finska, svenska och engelska. Ofta när jag skall översätta det min chef dikterar från finska till svenska, blir det uppenbart att finlandssvenskan är ett mera ålderdomligt språk. Vissa modernare uttryck går inte att översätta rakt ut, utan att det blir lite "uppstyltat".

Idag kollade min finska kollega kalendern i mitt rum och läste högt "Menlösa barns dag", och frågade vad menlösa betyder, eftersom den 28:nde december på finska är "de oskyldiga barnens dag".

Jag svarade att jag ofta funderat på det där med menlösa - för såvitt jag vet betyder det att man är intetsägande, utan betydelse eller aningen enfaldig, men aldrig kollat upp det. (Minns nog att vi som barn gjorde oss lite lustiga över detta, eftersom min lillasyster har namnsdag då. Fy skäms på mig!)

Vände mig till oraklet Wikipedia, och där läste jag att menlös på äldre svenska betyder utan skada eller fel, och syftar på de oskyldiga barn Herodes lät döda i Betlemhem. Läste att man i Sverige redan år 2000 ändrat namnet till Värnlösa barns dag, på grund av den negativa tonen i ordet menlösa.

Dags för finlandssvenskan att ta ett kliv in på 2000-talet också tycker jag!

Ann-Mari

Där själen kan få ro...

2011-12-07T11:00:00.000+02:00

Jag har tydligen använt den rubriken i ett inlägg i somras också, men det gör inget. För när själen kan komma till ro är det för mig fullständigt acceptabelt att upprepa sig.

Vi har ingen öppen spis hemma. Men jag tror att även om vi hade det, skulle jag nog njuta lika mycket av att sitta i en grillkåta och stirra in i elden, medan mörkret kryper inpå knutarna och skogens tystnad rensar tankarna.

Vi har med oss levande ljus, som vi placerar ut och tänder. För när elden falnar och den bästa grillglöden uppstår, blir det väldigt mörkt i en grillkåta mitt i skogen!

Man vill ju se sina vänner, och också se maten...

Det här veckoslutet hade vi planer att fara till grannstaden Jakobstad och leta gömmor, men mannen blev tvungen att göra ett akut jobb, så vi återvände till hemstaden. Grannstaden är känd för sin Kebab, eller Korv-Görans kebab, så det influerade temat för vår sena middag. Bäste kocken stekte kebab med lök och grillade Pita-bröd. Naturligtvis hade vi Korv-Görans kebabsås!

Man kan vara lycklig och tacksam för det. Men ur känslan att vara tacksam kan också lyckan uppstå.

Alla snubbar vill ju vara katt...

2011-12-02T11:51:00.008+02:00

Mina katter börjar få stjärnstatus. Efter att de var med i Karlebynejdens djurskyddsförening kalender, kom de i den lokala tidningen. Intäkterna för kalendrarna går oavkortat till djurskyddsföreningen, så Anu, fotografen (och Bobbo´s officiella gudmor) tyckte att det var värt att nämna att en liten "broken kitten" redan har fått ett hem där han älskas och vårdas, tack vare kalendern...

Så lite stjärnstatus-glans faller även på Bobbo...och på hans nya syster Niece, som avgudar honom.

"Upp som en sol, ner som en pannkaka"

2011-12-02T09:52:00.003+02:00

...är ett ordspråk min mamma ofta använder. Det beskriver förundransvärt bra hur jag kände mig, först efter akvarellkursen (Yes!) och sedan efter att ha deltagit i en Croqui-ritar kväll förra veckan(OMG!)

När musikern Anne Grete Preus sa "Att skapa utan att sprida det vidare är lika meningslöst som att tala utan att någon hur" syftade hon nog inte på all sorts skapande...men jag visar ändå.

Croqui-lektionen måste ha varit en super-extra avancerad fördjupad kurs. Modellen slängde av sig badrocken och så intog hon en posé, efter 15 sekunder flyttade hon sig till en annan del av rummet och intog en ny posé och efter 15 sekunder flyttade hon...ja ni fattar...jag hann knappt rita en navel på den tiden!

Efter detta stressfyllda uppdrag kom en ny utmaning. Modellen stod med fötterna på ställe, men rörde i slow-motion överkroppen. Vi skulle rita av denna rörelse i en och samma bild...ja, det gick ju såå bra såå...

Hade det inte varit en lektion främst riktad till de unga konststuderande på skolan, vilket betydde att vi satt på golvet, hade jag nog tagit mina pennor och gått. Men när en medelålders tant väl satt sig ner i skräddarställning, stiger hon inte upp i första taget!

När modellen till sist lade sig ner, och vi fick några minuter på oss att skissa, var jag så jäktad att jag varken hade grepp om proportioner eller skuggning...

Men "skam den som ger sig", som min mamma också brukar säga...jag skall försöka hinna på en lektion nästa vecka också!

glad fredag!
kram, Ann-Mari

Real Life

2011-11-30T10:05:00.007+02:00

Det finns inget sätt för mig att skriva detta på utan att 1) Jag framstår som en självgod och enligt egen utsago helt förträfflig person och 2) Mannen framstår som en latmask...
Men Yohanna utlyser mera Real Life i bloggarna och det uppskattar jag, så jag ger mig in på utmaningen att beskriva arbetsfördelningen i hemmet (som består av mig, mannen och två tonårsdöttrar)

Notera att både mannen och jag arbetar heltid. Och det att jag ändå gör det mesta i hemmet skall absolut inte uppfattas som kritik till hemmafruarna, jag hade inte heller tid att ligga på soffan och äta praliner när jag var mammaledig...dessutom behöver jag väldigt lite sömn.

Det jag gör i hemmet:
-städar (allt förutom tjejernas rum, där damsuger jag ibland och storstädar ca två gånger per år)
-byker, byter sängkläder, stryker och viker (med hjälp av tjejerna) allt byke
-sköter all markservice för katterna (utfodring, städning av kattsandlådor - vi har 5 stycken)
-sköter trädgården, växthuset och det avskyvärda krattandet
-klipper gräset (9 gånger av 10)
-skottar snö (9 gånger av 10)
-trimmar diket (10 gånger av 10)
-sköter all "logistik" (läkartider, skolkontakt, födelsedagar, julkort)
-sköter om allt tjejerna behöver (kläder, skolmaterial, hobbymaterial etc)
-bakar
-pyntar och stylar
-driver företaget "mammataxi"
-sköter all vardaglig eko-sortering
-städar akvariet (som jag inte heller den här gången ville ha, eftersom det av någon anledning aldrig uppnår det där "fungerande ekologiska systemet som sköter sig själv", som mannen förespråkar)

Det mannen gör:
-lagar mat (8 gånger av 10, men han kommer också hem från arbetet före mig och mat är en sak mannen är intresserad av)
-klipper häcken (1 gång per år)
-byter däck på bilar och cyklar (vinterdäck till cyklarna efter påtryckning)
-tankar bilarna (Jag avskyr att tanka bilen. Jag fick körkort på den tiden när servicestationerna hade unga killar som kom ut springande för att tanka åt en!)
-matar hunden
-klipper djurens klor (efter påtryckning)
-lägger på den automatiska bevattningen i växthuset
-betalar räkningar

Utöver det borde mannen städa i sitt garage (det gör han om jag hjälper till) och så borde han tvätta fönstren på utsidan (det gör han inte)

Diskmaskinen fyller mannen hälften av gångerna och jag den andra hälften. Tjejerna tömmer den hälften av gångerna. De kan inte fylla den, eftersom mat förvandlas till äckliga matrester sekunden efter att man sagt "Tack"...

Fint, tänker ni kanske, arbetsfördelningen kring diskmaskinen fungerar åtminstone! Det finns en skillnad; när jag fyller diskmaskinen torkar jag av alla ytor i köket, putsar den keramiska spisen, torkar fläkten, diskar sådant som bör diskas för hand, tvättar diskbänken och kastar ut soppåsarna på verandan (precis mitt framför dörren, så att jag tror att mannen skall snubbla på dem och bära dem till soptunnan, men han är skicklig och kliver över dem). När mannen fyller diskmaskinen gör han just det - och lägger disk som skall diskas förhand i blöt i diskhon.

Handlar mat gör vi båda och ofta tillsammans. Och så renoverar vi tillsammans.

Jag hoppas att jag inte låter alltför bitter, för det är jag inte. Jag gör mycket för att det är så mycket jag gör bäst och snabbast, och för att jag inte orkar tjata, och mest för att jag är den med kortast tålamod. Mannen kallar mig ibland "den lilla röda hönan" som i fabeln alltid utbrast -"då gör jag väl det själv då". Om jag ber honom göra något skall det naturligtvis hända med en gång.

För det mesta gör jag allt detta bara av farten, lite som visans kungens lilla piga, som har ett strålande humör oavsett allt hon gör. Ibland blir jag trött och då förvandlas jag till martyr (inte martyr utan marttyyyr!!!), men det hinner jag numera inte vara länge innan tjejerna kommenterar det med uppmaningen -"sluta vara martyr, be om hjälp"...det vill jag ju inte, envist intalar jag mig att resten av familjen plötsligt får en uppenbarelse och börjar se saker som behöver göras, utan att jag måste säga till. (Och så motsätter jag mig formuleringen be om hjälp - vad, om du damsuger så gör du mig en tjänst?, är det så du ser det?).

Nu filar jag på konsten att vara martyr utan att det upptäcks innan man hinner utöva själva grande-finale-martyrskapet, med kastande av byk-korgar* och hela repertoaren...ironi är jag en hejare på redan, det kanske märks?

Men mest är jag, trots arbetsfördelningen och allt, och i "real life" lycklig!

Och jag får en liten uppskattande klapp på baken av Mannen nu som då (skämt)

*jag har kastat en bykkorg i väggen en gång när jag blev riktigt arg, men det räckte för att mynta uttrycket "när mamma är arg kastar hon bykkorgar

Finlandssvensken och lillajul

2011-11-29T16:55:00.001+02:00

Både diskussionerna kring traditionen att fira lilla-jul och ledaren jag läste i SvD fick mig att tänka på det här med att vara finlandssvensk. För mig är det helt naturligt att vara det, och därför är jag rätt bekväm i min finlandssvenskhet.
Jag måste medge att jag oftast "går under där ribban är lägst" och talar det språk, för det mesta finska, som flyter bäst i situationen. Trots att jag vet att vi borde Byri på svensk, som kampanjen uppmanar.

Jag tänker sällan på mig själv som en minoritet(och aldrig som en etnisk minoritet), tvärtom känner jag en sund stolthet över att vara finlandssvensk finländare och glädje över den kulturrikedom det innebär.

Jag har googlat om traditionen med lilla-jul och fann några artiklar där man förvånades över denna tradition med så lite traditioner. Jag tycker att det låter vettigt. Jag har också fört vidare traditionen att fira lillajul med familjen, men kring själva firandet finns inga måsten. "Man tager vad man haver" och man gör som man vill.
När jag var barn hade vi en lillajulgran, adventsljusen ställdes fram, vi åt lite finare och väntade på att lillajulstomten skulle dyka upp. När det började höras knackningar på fönstren, visste vi att han var i knutarna. För oss barn betydde det en glädje- och skräckblandad upphetsning, och för mamma att en lugnare period inleddes. Fram till jul hade hon alltid ett extra argument för varför vi skulle vara lydiga: "småtomtarna ser!". Ibland kunde detta förstärkas av påminnande knackningar under hela adventstiden.

När vi slutade stirra ut genom fönstret för att få en skymt av lillajulstomten, och ännu viktigare; den lilla säcken och lyktan han lämnade, dök han upp. Han visade sig aldrig, men lämnade en liten julklapp och lite godis.
Lilla jul betydde också att vi fick våra julkalendrar, som mamma snillrikt pysslade ihop med stor kreativitet. En som jag minns var en lång "larv", vars kropp var indelad i 24 delar med snören.

Detta är lillajulstraditionen som jag fört vidare till mina barn. Det viktiga är inte vad man gör på lillajul, utan traditionen att fira den. Och eftersom julfesterna för företag, föreningar och klubbar bara ökar, tycker jag det är fint med en julfest för familjen i början av advent. På Wikipedia står det att lillajul firas i Finland och på Åland, men eftersom jag inte tycker att firmafester faller under kategorin traditioner, borde det stå att det firas i svenskfinland och på Åland.
Tyvärr firade vi inte en "traditionell" lillajul i år. Eftersom vi har många finska vänner, och de inte har den här traditionen, blev mannen bortbjuden på en bastukväll.

När vi reser får vi, nästan undantagslöst, förklara varför vi pratar svenska. Detta även i Sverige. Precis som Göran Skytte skriver i sin ledare är vetskapen om finlandssvenskarnas existens inte allmänt utbrett. Inom bloggvärlden tycker jag däremot att det är väl känt. Här är det lätt att gå över landsgränser.

Jag undviker att ta del av språkstrider. Jag tycker att jag inte behöver försvara det självklara: och allt man kan är en rikedom. Tack var mitt svenska modersmål kan jag ta del av hela Nordens utbud av kultur, TV-program (kärlek till Skavlan) och Bloggar. Vilken tillgång!

Och så har vi ju all forskning som talar för finlands-svenskheten. Finlands-svenskarna lever i genomsnitt 5 år längre än finnarna (5 år för kvinnor, 9 år för män), pensionerar sig senare och är allmänt friskare. Forskningen gäller ofta sambandet mellan ett stort socialt kapital (delaktighet, tillit och socialt stöd) och hälsa.

Alltså: traditioner, samhörighet och tillit gör att du mår bättre :-)

kram, Ann-Mari

Det hänger på håret

2011-11-27T10:30:00.004+02:00

När jag gjorde inlägget om hårhandduken fick jag en kommentar om hårfön. Jag äger en sådan, och jag använder den när jag har bråttom iväg någonstans, annars inte. Detta beror inte på att jag försöker skona håret, tvärtom jag misshandlar mitt hår med platt-tång nästan dagligen.
Det har mera att göra med mitt behov av att använda tiden väl. Det är svårt att vara multifunktionell när man fönar håret. Jag har försökt läsa, men det lyckas inte riktigt.

Det enda "vettiga" jag kommit på att man kan göra medan man fönar håret är gymnastiska benövningar. Att stärka vristerna genom att gå upp på tå, eller att arbeta med de inre lårmusklerna genom att göra knäböjningar. När jag gör det får jag dock sådana blickar av mina tjejer att jag tror att de allvarligt funderar när det är dags att ringa efter männen i vita rockar...

Så kan man ju sätta på stereon högt och sjunga med...men med min sångröst har jag nog stora problem med att intala mig själv att det är väl-använd tid...Om jag blev rik skulle jag ha en egen frisör som fixade mitt hår alla morgnar. Jag skulle laga omelett och koka kaffe åt oss, och så skulle frisören fixa mitt hår medan jag läste lite bloggar innan jag for på arbete...

Nu skall jag dra på mig varma kläder och fara och leta geogömmor.

Ha en fin söndag allihopa!

Novell-stafetten: De sju dödssynderna

2011-11-24T08:40:00.001+02:00

Novellstafetten kom till mig från Elise. Här följer min episod:

Del 8
Tove iakttog sina väninnors reaktion på Yvettes uttalande. Hon förstod dem, kvar fanns de dödssynder ingen ville kännas vid. Vrede kunde beröras ytligt, men vem vill avslöja att man är avundsjuk eller högmodig?

Kvällen innan hade Fredrik av en slump avslöjat för Tove att Dianas produktionsbolag skulle erhålla 10 miljoner för dåkusopan. Det hade Diana hållit tyst om när hon drivit på om idén. Tove undrade om väninnornas vänskap skulle hålla genom detta. Var skulle det först brista, när sanningarna började krypa fram?

Tove visste vad hon själv måste hålla hemligt. Hennes man var inte far till deras son. Tove hade älskat Staffan, en ung teologiestuderande, men samtidigt uppvaktats av den något äldre Fredrik, stadens finansmogul. När hon blev gravid valde hon ett lättjefullt liv med ekonomiskt trygghet istället för det som prästhustru. Staffan, som blivit förkrossad, anade att barnet var hans. Toves väninnor hade tystat ner hans hot om avslöjande.

Toves girighet hade ett högt pris: ett välformulerat äktenskapsförord. Fredrik visste inte sanningen om sin arvinge och efterträdare, och den fick aldrig avslöjas. Med ett leende såg Tove på Diana och sa lugnt:

”Diana, jag tycker du skall välja girighet”

Nu ger jag över till ordkonstnären Freja.
Mitt varma tack till Tootsie, som tagit oss på denna spännande resa, som lyckligtvis inte är slut ännu!

Ingenting till spillo

2011-11-23T16:00:00.001+02:00

Kilarna som blir över av handduken som offras för turbanen (se inlägget nedan) kan användas till golvtrasor. Miljövänligt till max!

(bild tagen av mig)
Fast nu glömmer vi det! För vem vill tänka på städning idag, när det är bara onsdag och långt till fredag?

(bild tagen från nätet)

Ha en fin kväll!
Ann-Mari

Turban handduk: Steg för steg

2011-11-22T17:00:00.001+02:00

Jag hade kort hår förut. När jag hade duschat ruskade jag bara på huvudet ett par gånger och så var det torrt. Nu har jag låtit håret växa ut lite, och det betyder att efter duschen eller bastun är håret vått länge. Då sitter man i gungan (på sommaren) eller i soffan (på vintern) och känner hur kallt vatten rinner längs nacken utför ryggen, och det är inte kul.

Att vira en handduk som turban fungerar ju, men en badhandduk väger rätt mycket, så jag beslöt att sy en variant på turbaner jag sett till salu på hantverkarmässor. Jag skall visa hur jag gjorde: steg för steg :-)

Jag använde mig av reklamhanddukar jag har vunnit på något lotteri. Vita handdukar ser nog lyxiga ut, men vi föredrar färggranna handdukar hemma (ni vet: tjejer...hårfärg och smink etc..). Dessutom tycker vi alla om de större modellen badlakan, som man kan svepa om hela kroppen. På dessa reklamhanddukar var logon tryckt i mitten av ena kortsidan, så den blir automatiskt bortklippt.
Av en dubbelvikt handduk kan man klippa till två turbaner.

Formen är inte så besynnerlig. Jag började i mitten av den vikta kanten och klippte i en båge.

Det lönar sig att göra avslutet innan den tjocka fållen. Det blir bara otympligt annars.
Man lägger rätsidorna ihop och emellan dem en kort bandstump (så lång att knappen går igenom den). Jag är en otålig sömmerska och nålar sällan, men här lönar det sig att lägga i en knappnål, så att bandet hålls på plats.

Du behöver bara sy den sidan du klippte, kortsidan är vikt kant och på nedre delen av turbanen har du handdukens kantning. Smidigast går det att sy med en överlocks-maskin. Jag har nog en sådan, men orkar inte plocka fram den och trä trådar i den, så jag syr raksöm och sick-sackar sedan.
Har du råkat titta in i en sytillbehörsaffär som säljer namnlappar med ditt namn på och har hamstrat sådana till dina gömmor, kan du piffa till det med en sådan.

Sy i en stor knapp på nedre kanten av den vikta sidan.

Yngsta dottern "pimpade" till sin turban genom att brodera en blomma på den.

Min vän, frisören säger att man skall skydda håret i bastun. Då fungerar den mjukare hårpåse-varianten bäst.

Om man vill ha en turban som torkar håret snabbare (och mera skonsamt) borde man göra den i microfiber. Mannen har köpt microfiber handdukar att ha med i motorcykeln (de är tunna och torkar snabbt), men jag tror inte han hade gillat om jag hade använt mig av dem...

Med pensel i hand...

2011-11-20T18:55:00.005+02:00

Jag gjorde en kreativ resa den här helgen. Jag anmälde mig till en akvarellkurs, lät mig inspireras, vägledas...och övertygas. Vi började med att måla en serie snabba skisser av modeller. Tiden tog slut innan vi hann börja kändes det som.

Läraren, Kati Immonen (jag skall presentera henne i ett annat inlägg) visste vad hon gjorde, hon fick oss att släppa våra hämningar, blöta ner pappret så att det blänkte som ny is och svepa på färg med kraftfulla modiga drag. Hon fick oss att våga. Efter de tre timmarna på fredagen var jag helt slut, men lycklig. Jag hade kommit i kontakt med något inom mig som slumrat länge...

Vi skulle utgå från ett svartvitt fotografi och återge det. Kati är en okonventionell akvarellmålare.Hon spänner pappret först när hon målat klart, för hon gillar den där känslan av ett fritt papper. Hon tror inte att man bara har en chans när man målar akvarell. Hon visade att man kan gå tillbaka och göra om, så länge pappret tillåter det faktiskt.

Vi prövade på olika tekniker. Att skissa med akvarellpenna först, att måla direkt, att väta enbart området för föremålet, eller enbart bakgrunden...

Klockan tre på lördagen kände jag att nu kan jag inte ta emot mera. Nu är jag klar för denna gång. Det kändes bra, för just vid den tiden hade min lillasyster med familj kommit till oss, och jag kunde fara hem och äta middag och umgås. Vi hade en fin kväll och morgon med mycket prat och skratt. Idag åkte de hem.
Jag avslutade kursen med att pröva mig på ett barnportätt. Den bedårande flickan på fotografiet vet jag inte vem är. Fotografiet fanns bland Mannens farföräldrars bilder. Jag blev betagen av värmen och glädjen i hennes ögon...

Eftersom det är så länge sedan jag målat akvarell, men jag kände att jag kan uvecklas i detta, lägger jag naturligtvis upp dessa här för att få kritik ;-). Att bekräfta för mig själv och omvärlden att jag låter mig och det som är viktigt för mig att komma mera i fokus...och arbetet mindre...

Ha en skön söndagskväll!

Ann-Mari

Vanhojapoikia viiksekkäitä...

2011-11-18T10:10:00.007+02:00

är en sångtitel av Juha Watt Vainio, och betyder ungefär "mustaschprydda gammelpojkar". Detta är bilden på mina morrhårsprydda äldre herrar, som kommer att vara med i Karlebynejdens djurskyddsförenings årskalender 2012. Bilderna är tagna av min vän, den begåvade fotografen Anu. När hon tog bilderna av Otto och Saimon, kände jag henne inte, utan visste bara att hon var väldigt duktig på bland annat husdjursportätt.

Hon är också den inspirerande kvinna som introducerade geocachingen för oss, och vi har tillbringat många söndagar i hennes och hennes mans sällskap. Med lagom mycket friluftsliv och en aning spänning kombinerat med ett av livets godaste: mat och vänner!

Detta är kopierat från Anus blogg:

Kokkolanseudun Eläinsuojeluyhdistyksen vuosikalenteri 2012

Minulla on suuri ilo olla kuvittamassa vuoden 2012 vuosikalenteria.
Kalenterikuvat ovat pääosin Vuoden lemmikki 2008 ja 2009 -kilpailuista.
Kuvien selaaminen on tuonut mukavia muistoja näistä suloisista lemmikeistä ja omistajien tarinoista.
Kalenteri tulee painosta ulos marraskuun puolivälissä ja sitä on saatavilla myös studioltamme Mannerheiminaukiolta. Kalenterin hinta on 10 euroa ja tuotto menee Kokkolanseudun eläinsuojeluyhdistyksen hyväksi.

Kalenterista maisiaisia, kaverukset Saimon ja Otto, Zorro ja Nemo sekä Patrick joka iloisesti poseeraa...

Nu skulle jag vilja ha en bild på alla våra husdjur, men måste nog vänta att "grumpy old man"- Saimon blir mera välvilligt inställd till unge herrn, som enligt Rebecka skall heta David, som betyder älskad, men får kallas Bobbo. Jag lockar på honom med vad som än faller på tungan, för han är så tillgiven att han reagerar på nästan alla ljud...

Kråka, Kobra och Happy baby

2011-11-16T12:48:00.007+02:00

För att stärka de djupa musklerna och minska ryggontet har jag gått på mycket krävande Body Balance timmar en gång i veckan. Igår var instruktören själv sjuk, och hon beslöt att vi istället skulle dra ett mycket lättare (!) Yin-yoga pass. Skönt, tänkte jag, för jag hade nyst hela eftermiddagen och kände mig lite hängig. Skönt var alltså vad jag tyckte innan jag visste vad Yin yoga är...

Det började bra. Man skulle sitta i Lotus ställning och bara andas in genom näsan och ut genom munnen i fem minuter. Bara slappna av till tonerna av flöjt, akustisk gitarr i kombination med porlande vatten och fågelsång.

Trots att jag försatt mig att inte göra flera saker samtidigt längre, var de första fem minuternas sittande avslappningsövning ett ypperligt tillfälle att planera morgondagens besök på företaget!

Efter det blev den lätta yin yogan rätt krävande, åtminstone för mig. Ibland känns det som om någon har pusslat ihop min kropp helt fel och bak-och-fram, och därför har jag minimal rörlighet i vissa lemmar. Liten som Meryl Streep i filmen "Döden klär henne"

Efter fem minter hördes alltid ett "pling", så att man visste när en övning (asana-posé) var klar. Det fick mig att tänka på sagokasetterna med tillhörande bok tjejerna hade när de var små. Ibland missades hela sagan, det var bara så viktigt att få vara den som svängde blad vid "plinget"

Vi avverkade en rad olika poser: kråkan, kobran, dagsländan etc...Den enda posén jag riktigt behärskade var "Happy baby".

Det är jag åtminstone Happy för!

Jaaa, och att dessa bilder är från nätet då förstås....

Ordspråk: Hur mycket du än försöker kan du inte döpa en katt.

2011-11-15T12:35:00.004+02:00

Vi har ett problem. Neej, katten med isbjörnstassarna är inte problemet! Problemet är hans namn.

Igår var Mannen och jag och skrev överlåtelsepappren för unga herrn och fick samtidigt lite (läs: ytterst lite) bakgrundsinfo om honom. En socialarbetare/assistent hade ringt flera gånger om en klients otaliga katter som for illa. Det var frågan om så många katter att Kotipesä (kattpensionatet/katthemmet) inte kunde ta emot dem. Efter påtryckningar gick de med på att ta 3 stycken unga hon-katter som sades vara rätt tama. "Isbjörnstassen" var en av dessa honor, och döptes till Usko (Tro), tills de insåg att han var en kille och då blev han Uuno (efter Uuno Turhapuro, finsk TV-rollkaraktär). Han var tamast av dem alla, och väldigt kelen, och kunde efter ett veterinärbesök, där han konstaterades frisk och kastrerades, sättas upp till adoption.

Honorna ville man inte gå in och nosbuffas med ännu, men personalen arbetar med att få dem tama också.

De säger att han blivit kastrerad, men jag undrar vagt om det stämmer...tycker nog att bjällrorna sitter kvar! "Isbjörntassen" är snäll, näst intill på gränsen att vara godtrogen, men när jag försökte titta närmare på hans privata delar, smättade han till mig...Med mjuk tass, i och för sig, men jag beslöt ändå att låta honom vänja sig vid oss innan jag gör det på nytt.

Han reagerade inte mot Danja, vår hund, utan gick bara rätt fram och nosbuffade henne. Vår äldsta hane, Saimon (ragdollen) morrar åt ynglingen, men det håller på att gå över, och "Isbjörnstassen" bryr sig i vilket fall inte. Han bara går dit han anser sig vara på väg. Men vad skall han heta? Han är söt som en nallebjörn (Teddy) och tjejerna kallar honom Bobboooo...

Han sover med äldsta dottern, som när hon hörde om hans bakgrund utbrast: "I have a broken kitten..."

Nu får han kärlek

Alla goda ting är tre...

2011-11-14T07:30:00.000+02:00

Lördagen ägnade vi oss åt att göra små saker för gott ändamål. Jag bakade mjuka pepparkakor till försäljning på en marknad. Pengarna skall gå till yngsta dotterns klassresa.

Sedan skickade vi iväg vår andra "resare" på geocachingen. Den första är en geo-slant, som vi har satt för mål att den skall "landa" i en geogömma i Las Vegas i mars 2014. Gör den det åker vi dit och hämtar den och firar på samma gång att det är 20 år sedan Mannen och jag gifte oss i det lilla Silver Bell kapellet i staden.

Denna nya "resare" döpte jag till "The Troll of Christmas Spirit". Med den följer en liten text om mannen som gjorde det första Trollet till sin dotter, för att han inte hade råd att köpa julklappar. Det handlar om att ge vad man kan, sprida glädje och ge från hjärtat. Denna "resare" har bara som mål att gå från hand till hand och sprida glädje...

Vår tredje goda gärning är den finaste lilla nallebjörns-katten. Våra katter skall vara med i en väggkalender där pengarna går till den lokala djurskyddsföreningen. Jag googlade dem för att se om kalendern redan var klar. Det var den inte, men på deras hemsida läste jag att de hade 4 stycken hemlösa 12-veckors kattungar. Jag blandade ihop djurskyddsföreningen med det fristående katt- och hundpensionatet, som också tar emot katter och hundar som ägare inte kan ha. Dessa adopteras sedan bort.

Det var alltså hit vi, av en slump (totalt utan baktankar), svängde in på vägen hem från marknaden. Vi gick in i rummet med hemlösa katter och genast kom Uuno emot oss. Han hade världens charm, den killen!

Vi pratade lite och åkte iväg. På hemvägen intalade vi oss att vi inte kunde ta en halvår gammal katt. Väl hemma skulle vi börja laga middag till våra vänner, men vi kunde inte glömma Uuno. Så efter en timmes noga övervägande hämtade vi honom.

Bara för att det snart är advent, och man blir påmind om att göra goda gärningar.

Och för att mina framtidsutsikter trots allt är att bli en "crazy cat-lady"...

Muminmammor och toaletter - fast egentligen om att ta vara på sig själv.

2011-11-11T09:27:00.007+02:00

Jag fick brev från biblioteket. Jag har glömt att lämna tillbaka Mia Skäringers bok "Dyngkåt och hur helig som helst". Den låg bland högen av mina egna böcker på nattduksbordet. Hmm? Jag antar att jag undermedvetet ville ha den...inte lämna den ifrån mig.

Jag skrattade och jag grät när jag läste boken. Jag läste valda avsnitt högt för Mannen och tjejerna. Det var kusligt, för ibland var det som om hon skrev om mig, fast hon skrev om sig själv. Jag säger inte att jag är lik Mia, nej så pretetiös är jag inte! Vi har bara samma syndrom. Jag har aldrig "gått i väggen", jag har liksom bara strukit rätt nära, men lyckats slinka runt ett hörn och på så sätt kunnat fortsätta. Lite som i det där Snake-spelet som kan finnas i mobiltelefoner. Man rusar om kring med bra fart, samlar på sig mera delar (mera bagage - mera stressfaktorer) och försöker ständigt undvika att köra in i väggen.

Maria har ett långt bredare känslospektrum än vad jag har. Om skalan har än nollpunkt för känslomässigt balanserad och sedan går både på plus- och minus sidan om detta, rör jag mig nära noll, och mera på plus sidan. Finns inte så mycket ilska i mig, men så är jag ju också Finlandssvensk och om man generaliserar är vi ju lite Muminmammor hela folket. Vi döljer de stora känslorna och pratar inte så öppet om saker, speciellt saker som kroppsvätskor och sånt.

Den 1:sta december beskriver Maria allt hon gör mellan det att hon känner att hon behöver gå på toaletten och det att hon slutligen gör det. Plockar saker, för saker från rum till rum, tömmer tvättkorgar. När hon slutligen sätter sig på toaletten scannar hon omgivning för att se om det inom räckhåll finns något hon kan göra.
Hon skriver "jag gjorde jämt så förut, innan jag blev utbränd". Här grät jag. Jag är tidvis helt besatt av att hitta något att göra medan jag gör något annat. Om jag vill se ett program på TV, måste jag tex. ha en hög med tvätt att vika, för att berättiga mig själv att sitta ner. Och nej, jag kan inte vara sysslolös ens på toaletten. I mitt nästa hus skall det inte finnas en enda hylla i närheten av toalettstolen!

Jag trodde jag var den enda som byter toalettpappersrulle under själva besöket. När jag läste om detta i Mias bok, när jag såg det i text, insåg jag hur bisarrt det är. Nu vet jag ju inte om mina vänner gör så med, det är ju inte något samtalsämne som tas upp vid middagsbordet precis. Men om ni gör det och läser detta; sluta! Det skall jag göra. Man måste ju kunna slappna av ibland. Ge sig tid.

Det fanns andra drag jag har gemensamt med Maria, men det här inlägget blir redan nu så infernaliskt långt. Har ni orkat läsa ända hit skall jag avsluta med något ur "saker som får mig att säga Hmm?"

Jag blir irriterad på hur Lotuspapprets nya nerspolningsbara hylsa markandsförs. Som om kvinnans (för i reklamen är det en kvinna som suckar över att komma till toan och se den tomma hylsan) problem är löst i och med att hon kan spola ner den gamla hylsan...

Ingen i min familj kan sätta en ny rulle i ställningarna.

fredagskram,

Ann-Mari

Jag retar mina tjejer ibland...

2011-11-07T23:47:00.004+02:00

...vi kan väl säga att det är för att de skall få skinn på näsan, fast egentligen är det för att roa mig själv.

Vi börjar denhär lilla historien med en liten språk-kurs: pupu är finska och betyder kanin. Pupu används även som ömhetsord på samma sätt som engelskans bunny.

Jag har aldrig följt med Sex and the City, men nog sett några sporadiska avsnitt. På måndagarna tittar jag och Alexandra på Perfect Housewifes. Det slutar klockan tio, och då är det sängdags, speciellt för unga kvinnor. De senaste måndagarna har vi blivit sittande och se på ett av två avsnitt av Sex and the City. Det gjorde vi också ikväll. Fast eftersom det var seriens två sista avsnitt, såg vi båda två. Då passerade vi även sängdags-tiden för äldre kvinnor.

I kvällens avsnitt for Carrie till Paris. När hon kom till hotellet, utnyttjade hon frukten av sina franska lektioner och tackade chaufförer, vaktmästare och bellboys med att utbrista Merci Beaucoup!

Alexandra har inte tagit franska lektioner och utbrast: Varför säger hon Pupu till alla? Vad knäppt att kalla dem kaniner!

Hahaha...hon kommet att få höra om detta länge! Pupu!

Om Hon försvarade sig? Visst, hon tyckte Carries uttal inte var så bra, vad-det-nu-var-beaucoup lät som pupu! Det kanske hon har rätt i, men det förklarar ändå inte pupu?...

Rosen Maidens

2011-11-06T08:41:00.002+02:00

Det har varit Halloween. I flera veckosluts tid har vi sett utklädda folk på stan. Det är tydligen inte så noga när man firar Halloween här hos oss - man gör det när det passar :-)

Jag och Mannen har varit på någon Hallween fest i år, tjejerna var det, men de fixade sina maskeradkläder själva.

Jag kom dock ihåg att jag aldrig visade bilderna på Cosplay kläderna jag sydde åt tjejerna i somras. Så här såg de ut ena Con-dagen, när de gick klädda som karaktärer ur Rosen Maidens.

Den tecknade "karikatyren" av dem gjorde en tjej på Con-tillfället för en liten slant. Fin tycker jag - även om tjejernas ögonfärg förväxlades :-)

Ha en skön söndag!

Nej, lämna mig inte...

2011-11-03T14:26:00.002+02:00

Jag gav tidigare i veckan utlopp för min frustration över e-post reklam och nyhetsbrev och över att behöva avboka sånt man inte beställt. Nu finns det ju också de som inte har den där mikroskopiska texten "klicka här" för att "unsubscribe". Då svarar jag på e-posten och skriver dit Unsubscribe...

...måste medge att jag kanske nångång skriver det med stora bokstäver UNSUBSCRIBE, och då kan det ju tolkas lite aggressivt, eller hur? Kanske jag till och med sätter dit ett utropstecken UNSUBSCRIBE! - men aldrig flera än ett!

Nåväl igår fick jag detta svar från ett italienskt företag som säljer lysrör:

OK!

... and bye!

Raimond

Am 03.11.2011 06:24

Nu ångrar jag mig. Förlåt så mycket. Jag vill ju så gärna vara din vän, Raimond!

Vad jobbar din pappa med?

2011-11-02T17:33:00.005+02:00

Mannens dotter Malin var och hälsade på hos oss. Mannen lagade mexikansk middag och svärmor kom också och äta. Vi blev sittande vid bordet flera timmar och bara pratade och skrattade. Ett samtalsämne var hur barn kan uppfatta eller snarare missuppfatta saker.
När Rebecka som 5-åring var på dagiset i stan, frågade dagisstanterna av barnen vad deras föräldrar gjorde. De fick de mest lustiga svar. Rebecka sa att "pappa är sjöman och mamma går mest på stan"

För arton år sedan var mannen och jag på vår första gemensamma semester till Florida. Vi besökte Kennedy Space Center, och som dugliga turister fotograferade jag mannen bakom en kuliss av en rymddräkt. Den bilden skickade vi till hans flickor och Malin som då var en liten tös i dagis tog den med för att visa åt sina kompisar, samtidigt som hon informerade dem om att hennes pappa var astronaut!

Detta väckte förstås både beundran och tvivel och slutligen lade sig dagistanterna i det hela och spräckte Malins fanatsibubbla och berättade att bilden var tagen i en fejkad miljö på en turistattraktion...

Saker man tar för givet är inte alltid självklara...

Att avsluta prenumerationer man aldrig påbörjat...

2011-11-01T15:06:00.004+02:00

Jag tycker att e-post är en fiffig grej och använder min e-post mera än jag använder telefonen på arbetet. I vissa fall är det nödvändigt, för att jag skall ha kvar dokumentation på vad som avtalats, men för det mesta är det bara snabbare.

Jag tycker att de företag som är "fiffiga" och damsuger andra företags e-post adresser och sedan bombarderar dem med sina e-postreklamer är fruktansvärt irriterande!

Man ges visserligen ofta möjligheten att avboka prenumerationen på nyhetsbreven man aldrig prenumenerat på, men först måste man skrolla hela vägen ner och sedan plocka fram förstorningsglaset för att hitta den lilla "unsubscribe" texten.

När man klickar på den dyker det endera upp en ruta var man dels måste intyga att man verkligen vill avsluta prenumerationen och dels måste fylla i sin egen e-post adress, eller en sida med ytterligare reklam ur vilken man skall luska ut vad man skall göra för att slippa dessa irritationsmoment!

Jag slösar alltför mycket av min arbetstid på att avboka nyhetsbrev för allt från nyckelringar till chefsutbildningar. Om jag skulle behöva 1 eller 2000 nyckelringar googlar jag det! Aaaahrg!!

(den underbara bilden har jag googlat)

I den stora ofredens spår

2011-10-26T13:35:00.001+03:00

Söndagens geocaching-tur tog oss till trakterna Kronoby - Edsevö - Ytteresse

I Kronoby fungerade mellan åren 1673 - 1704 Cronoholmens skeppsvarv på Jouxholmen. Här byggdes under den tiden 67 fartyg för det svenska amiralitetets räkning. Verksamheten lades ned, dels på grund av att man började använda ekvirke till skeppsbygge och dels på grund av de oroligheter som uppstod i samband med den stora ofreden. Att det som finns kvar av Cronoholmens skeppsvarv nu ligger mitt i skogen beror på landhöjningen, som i Österbotten ännu är 8-9 mm per år.

Även i Hospitalkullens historia finns starka spår av den stora ofreden. Hospitalkullen vid Korpholmen byggdes som spetälskehospital 1628 och inhyste ett trettiotal insjuknade. På 1700-talet minskade fallen av spetälska, men under den stora ofreden var det många som insjuknade psykiskt, eller förlorade förståndet - som man sa, av de pinor de utsattes för av ryssarna. Då fungerade Korpholmen som "mentalsjukhus". Sjukhuset bestod av 3 hus utan uppvärming med små celler för de intagna. De som ansågs farliga var kedjade i sina celler. I Kronoby lär det ännu leva kvar ett talesätt om högljudda personer: "de ropar som dårarna på Korpholmen"

Även om själva letandet efter geogömman alltid medför lite iver och spänning, blir man både ödmjuk och tacksam när man besöker dessa platser. Ödmjuk inför eländet människor utsattes för, och tacksam för att man lever idag.

Det fanns andra saker än ryssarna som satte skräck i byborna på 1700-talet, vargen nämligen. Vi hittade en gömma vid den väl bevarade Varggropen i Ytteresse. Varggropen är kallmurad någon gång i slutet av 1600-talet och är kulturmärkt.

Riktigt så gammal är inte Stortallen i Pedersöre, men nog gedigna 200 år. Tallen får representera livkraften och den sega viljan vi Nordbor besitter, och då måste man bara krama den.

Vi kom till dagens slutmål precis innan det började skymma. Grillkåtan vid Skrattlas är den största och mysigaste grillplatsen vi har hittat hittills. Den torde ägas av ett jaktlag.

Även i dessa trakter finns påminnelser om människornas flykt undan kosackerna under den stora ofreden. Fastän Skrattlas låg långt från bebyggelsen, blev folk även här dödade av ryssarna. Det finns en minnes-sten för en familj som blev ihjälslagen när de gömt sig i sin strandbastu. Inskriptionen lyder:

"Fiende hand, härjat land

Kvinna, Barn och Man

Här i lågor Döden fann"

Av allt traskande blev vi hungriga, och så snart vi hade en bra glöd, radade vi korv och bröd på grillen.

Drömma om eller planera för morgondagen

2011-10-24T14:23:00.006+03:00

Jag borde fatta beslut. Jag borde göra upp en plan och följa den.

I Mindfulness metoden finns det ett begrepp som heter Beginners Mind. Det betyder förenklat en accepterande inställning, fri från förutfattade meningar och en naturlig nyfikenhet. Alltså det som små barn har.

Jag ser visdomsorden "Dröm om morgondagen, Minns gårdagen, Lev idag" tydligt. Men det som inte står skrivet är att drömmarna är fyllda av oros-tankar, att minnena speglas av misstag gjorda och att de dagliga rutinerna ibland kräver så mycket att man helt enkelt inte hinner njuta av ögonblicket.

Jag undrar hur mycket mental träning det skulle krävas för att i tankarna kunna flyta fritt mellan det som varit och det man önskar att skall bli, utan att köra fast i grubblerier. Så att ens planer för morgondagen i stort sätt skulle gå hand-i-hand med ens drömmar om morgondagen.

Om någon vet om en blixtsnabb brevkurs i detta, så upplys mig gärna :-)

Jag har alltid uppfattat mig själv som självständig och stark, men just nu önskar jag faktiskt att någon annan skulle fatta beslut åt mig.

"If we are honest with ourselves,

most of us will have to admit that we live out our lives in an ocean of fear."

Jon Kabat-Zinn

Jag blev plötsligt påmind om hur mycket jag saknar..

2011-10-21T09:00:00.003+03:00

...att läsa barnböcker.

Jag saknar att gå bland bilderböckerna på biblioteket och bara njuta av den varma positiva känslan böckerna med björnar, gungor, ankor och metspön på pärmen förmedlar. Att läsa högt med en varm liten dotter på var sida om mig. Boken vinklad så att alla ser.

Jag blev påmind om detta när jag i morse på radion hörde ett citat från en bok jag älskade att läsa högt ur när tjejerna var små. Texterna är rara, men har djup och mening, precis som Astrid Lindgrens texter, och bilderna är detaljrika och vackra. Boken heter "Vad som än händer" och är skriven av den väldigt begåvade och produktiva författaren Debi Gliori.

Jag hörde bokens slutord citerade på finska och reflekterade över hur vackert det var översatt. Boken är också väldigt bra översatt på svenska. Slutorden är just sådana att när man läst klart, drar man en djup suck av välbehag, sväljer lite och blinkar bort glansen i ögonen...

Liten sa:

”Men vad händer när vi är döda och borta, kommer du att älska mig då, lever kärleken vidare?”
Stor höll Liten intill sig medan de såg ut i kvällsmörkret, på månen och de klart lysande stjärnorna.

"Titta på stjärnorna, Liten, se så de lyser och glittrar. Det var längesedan somliga av dem dog. Men de lyser fortfarande på kvällshimlen, för du förstår, Liten, likt stjärnljus dör kärleken aldrig”

(Small said “but what about when you’re dead and gone, would you love me then, does love go on?” Large held Small snug as they looked out at the night, at the moon in the dark and the stars shining bright. “Small look at the stars – how they shine and glow, but some of those stars died a long time ago. Still they shine in the evening skies. Love, like starlight, never dies”)

Med detta önskar jag er en fin fredag! Krama om stjärnorna i ert liv :-)

Budget-trendig

2011-10-19T11:15:00.000+03:00

På årets bostadsmässan var trenden nummer ett väggord och väggdekor. I många av mässhusens kök fanns behändiga wall stickers som såg ut som griffeltavlor.
Efter att vi skaffade kyl- och frys i rostfritt har vi, med varierande framgång, försökt att inte ha en massa lappar hängandes på kylskåpsdörren, så jag tänkte att en griffeltavla vore ju smart.

Jag letade upp nätbutiken som sålde dessa stickers. Jag beundrar hantverk, och tycker att många hantverkare prismässigt underskattar sig och det som de skapar. Att printa ut en sticker klassar jag däremot inte som hantverk, och att betala över 50 euro för en sådan skulle aldrig falla mig in. Jag tycker att det är prissatt enligt efterfrågan och trend-värde och inte alls i relation till arbete och material.

Jag kom ihåg att jag för länge sedan köpt en burk griffeltavel-färg, och nu kom den slutligen till användning. Skissade upp handelskassen (kopia på den för 50 euro)och målade den på väggen. Tyvärr har vi väldigt lite tom väggyta i köket så griffeltavlan kunde inte bli så stor...men jag får ju plats för det väsentliga på shoppinglistan!

Och så det lilla tipset: innan jag åker till affären knäpper jag med mobiltelefonen en bild av shoppinglistan...

Jadå, katten tycker om att bada bastu...

2011-10-18T09:05:00.000+03:00

...den är så glad så!

Tänkte att jag måste klargöra det här med katter i bastun lite, och då hittade jag denna bild av Saimon med jävulsögon...

(det är inte photo-shoppat, Saimon har så blåa ögon att det är svårt att fota honom med blixt, utan att han blir att se ut som hin håle själv)

Jag badar mina katter rätt sällan nu när de är "pensionerade". Katter är duktiga på att sköta sin pälsvård själva, men långhåriga katter behöver lite hjälp, dels med att få bort en del av fettet från pälsen och också för att hålla huden ren, vilket förbättrar immunförsvaret.

När man ställer ut raser som Ragdoll och Maine Coon, är det viktigt att det fina håret på undersidan inte är lockigt, vilket det har en tendens att bli. Då gäller det att föna och kamma. Efter tvätten (med superhemliga preparat, vars existens du invigs om enbart av din katts uppfödare, medan du avger ett heders-ord-löfte om att aldrig avslöja det för "konkurrenterna") av Ragdollen torkade jag först med ett antal torra varma handdukar och fönade honom sedan.

Maine Coonen är rädd för allt ljud och allt främmande och det var helt omöjligt att komma i närheten av honom med en hårfön, åtminstone om man ville ha sitt eget skinn intakt. Uppfödaren gav mig rådet att kamma katten i bastu med svag värme. Då torkar också pälsen mycket snabbare och katten behöver inte gå med våt och kall päls flera timmar...och behöver inte utsättas för hårföns-monstret! Kattens kroppstemperatur är högre än vår, ca 38 - 39,5 grader, så om man har bastun på ca 40 grader är det bara skönt för katten.

Nu får de båda torka i bastun, och eftersom ingen av dem skall visas upp för domare mer, godkänner vi en liten lockig-het. Medan jag kammar den ena, får den andra själv slicka sin päls, vilket lugnar dem efter tvätten och ger dem illusionen om att de har kontroll över vad som sker :-)

Höjer man värmen till 80 grader och börjar kasta tjärdoftande bad som en riktig finne, försvinner nog de flesta katter...

Sockersött & rosarött...

2011-10-17T09:05:00.003+03:00

Min bästa väninna och bonus-syster fick en dotter i onsdags. På lördagen var vi och hälsade på familjen och den lilla skönheten. Min väninna älskar rosa, och detta är deras lilla prinsessa, så jag gick hela vägen och gjorde den sötaste och flickigaste present någonsin...och samtidigt väldigt praktisk.

Mina tjejer höjde lite på ögonbrynen när jag köpte "ingredienserna" till denna tårta. "Lite genant att ge bort blöjor, eller...? Gör man verkligen så i Amerika?"

Men när den var klar tyckte de att tårtan blev fin! Det tyckte Mannen också.

På tårtan finns (förutom blöjor då) snuttefilt, mjukisnalle, nappflaska, nappar, sked och en badleksak...allt i rosa! Och allt utan minsta lilla baktanke på att tvinga detta lilla mirakel in i en begränsad könsroll, helt enkelt bara för att rosa är en vacker färg.

Sötaste lilla tjejen! Jag är så glad över detta.

Vi har återupplivat minnen...

2011-10-16T11:23:00.004+03:00

Mannen min har väldigt lätt för att knyta kontakter. Det är en av orsakerna till varför det är roligt att resa med honom. På resan till Grekland i våras var våra vänner A och O med, och O har också väldigt lätt för att prata med främlingar, så det var liksom dubbelt så kul!

Vi anlände till vårt hotell mitt i natten. Efter att man checkat in stod en kille och visade vart i hotellkomplexet man skulle gå. Han hade fullt upp, eftersom många turister behövde vägledning. Mannen har också väldigt lätt för att orientera sig och kunde, medan vi väntade på våra vänner, ge råd åt medresenärer åt vilket håll de skulle gå.

Det visade sig att killen som skötte vägledningen var hotelldirektören och han frågade skämtsamt av Mannen om han ville börja jobba för honom. Mannen sa att allt är förhandlingsbart och efter den pratstunden började vi kalla hotelldirektören för The Boss eller el Jefe. Mannen skulle få en bra position som assistent till assistenten, snäppet högre än "the pool guy" :-).

När vi såg hotelldirektören tilltalade vi honom alltid med "Kalimera Boss!" eller "Kalispera Boss!" och trots att han hade väldigt bråttom, vi fick under veckan flera roliga pratstunder med honom.

Sista kvällen ville han sitta ner och dricka kaffe med oss och vi tackade för en perfekt hotellvistelse och berömde hans personal. The Boss sa att eftersom vi hade All Inclusive, måste han tro på oss, för vi smickrade inte för att få gratis drinkar!

När vi tillsammans med alla andra turister stod och väntade på flygbussen, kom The Boss utrusande med två flaskor av hotellets rödvin och gav åt oss. Detta väckte rätt stor förundran bland de övriga resenärerna, och vi kände oss glada. Det goda du ger ut, kommer tillbaka till dig.

Min och Mannens flaska har stått och väntat på sin tvilling. På hemresan beslöt vi att vi skulle ha en "grekisk kväll" på hösten, när vi skulle dricka rödvinet, äta god mat och titta på semesterbilder. Den kvällen var i fredags. Vad roligt vi hade. Och vilken god mat vi åt! Vi hade förberett oss på att vinet kanske inte skulle vara av bästa kvalitet, kanske rent av surt, men det var väldigt gott!

Vänner är det viktigaste, men även flyktiga bekantskaper är guldkorn i vardagen och blir fina minnen.

Att torka pälsar i bastun

2011-10-12T21:26:00.003+03:00

Idag skulle jag inte få många "finne-poäng". Bastun var på 42 grader och jag tyckte att det var för varmt!
Det berodde kanske på att jag satt så länge. Jag tog äntligen itu med pälsarna. Först tvättade jag en Maine Coon och sedan en Ragdoll. Sedan fick de sitta i bastun medan jag tvättade en Schapendoes. Hunden badar inte bastu, hon är nöjd bara man lägger ut en "landningsbana" av hand-dukar som hon får torka sig på.
Nu skall jag hämta "killarna" från bastulaven och fortsätta kamma dem.

Allt är bra hos oss. Dottern sov gott inatt och nu känns hela olyckan overklig för henne.

...med blotta förskräckelsen

2011-10-11T11:20:00.001+03:00

Några av de kvinnor vars bloggar jag läser, har nyligen skrivit om intuition, föraningar och även ”övernaturligheter”. Jag är en känslomänniska och förlitar mig väldigt mycket på min intuition. I går vid lunchtid ringde min mobil och jag kände att det inte var ett bra samtal. När jag såg att det stod Rebecka Toppensnäcka på displayen var jag säker på samtalets karaktär och magen knöt sig. Rebecka fick ur sig att hon krockat, men att det inte var farligt, innan hennes röst bröts. Damen som körde bilen, som krockade med Rebeckas scooter, tog över samtalet och började med att lugnt övertyga mig om att inget allvarligt hade hänt men ambulansen och polisen var på väg.

Jag ringde Mannen, som hann till hälsocentralen innan mig. Ovana som vi - lyckligtvis - är för att rycka ut såhär, väntade vi på fel ställe. När vi slutligen kom till rummet där Rebecka låg, var damen ännu med henne. Hon hade åkt med i ambulansen med Rebecka, fastän hon var på väg till jobbet. Rebecka var så ledsen och orolig att damen inte ville lämna henne ensam. Innan hon åkte kramade hon om Rebecka och bad om förlåtelse för att hon kört på henne. Det första Rebecka hade gjort när damen hoppade ur bilen för att se hur det gick, var att be om förlåtelse. Min älskade lilla känsliga babe!

Det finns mycket som vi är tacksamma för. Det kunde ha gått så mycket värre. Jag är också tacksam för att damen som var inblandad i olyckan hade så stort hjärta och var så lugn. Jag har hört om vuxna här i stan som börjar skälla ut ungdomar som de krockat med.

Oavsett att man vet att allt är ok...Att det skall rutin-kontrolleras och röntgas bara för säkerhetskull...Oavsett att man på körsträckan till sjukhuset redan hunnit bearbeta det som hänt och intalat sig att vara lugn...Oavsett – brister hjärtat när man ser sitt barn med nackkrage i en sjukhussäng! Man är liksom tvungen att göra en vända till den dendär hemska platsen som ger en föraning om hur det skulle ha varit om det skulle ha gått värre. Om de hade haft mera fart. Om det varit en större bil...Fast man inget har på den platsen att göra!

När Rebecka for till röntgen körde jag hem för att hämta torra kläder åt henne. Jag noterade att trots att hjärnan hade gått i ett sorts viloläge, hade allt så skarpa konturer. Allt såg så farligt ut. Två små pojkar kom cyklande emot mig. De satt på pakethållarna och höll med fingertopparna i styret, medan de vinglande och skrattande cyklade bredd i bredd. En liten flicka, baktung av en stor röd ryggsäck, gick på gångvägen. Hennes rosa Hello Kitty paraply skymde tidvis hennes sikt och hon måste korrigera sina steg. Jag tänkte på alla vi föräldrar som känner oss trygga i vissheten att våra barn kommer hem alla dagar. Precis som det skall vara.

Oron, som blir för stor för att bära, skall inte vara ständig.

När man är mentalt urlakad och spänningarna släpper kommer den bisarra humorn. Rebecka sa att när hon skulle undersökas kom hon ihåg att hon hade Alexandras trosor!! Men tänkte sedan lättad att som tur var så var trosorna snygga. Hon kom ihåg vad jag berättat om min mormor. ”Ja-a, sa jag, det är nog bäst att man alltid har snygga trosor, för säkerhets skull”.” Joo”, svarade Rebecka, ”men när skall man ha de där andra då?” Dedär som resåren är lite sönder på, de som blivit lite missfärgade av tvättar...?

Medan vi väntade på de sista provsvaren och att läkaren skulle skriva ut Rebecka, fingrade jag på nack-kragen, the Stifneck. Jag märkte att det fanns 4 olika lägen för nacklängd; tall, regular, short och slutligen no-neck. Nack-kragen var inställd på no-neck, vilket är lustigt för Rebecka har, precis lika lång ”stryparnas dröm”- hals som jag har. Sedan skrattade vi åt följande imaginära scenario:

Ambulanspersonalen kommer till olycksplatsen och frågar mannen som ligger på gatan:

-”How are you feeling, sir?”

-“I´m ok, but my neck is really sore”

-“Ok, let´s have a look, sir…Oh, I´m sorry sir, but you have no neck!”

(bilden är från nätet)

Vi klarade oss undan med blotta förskräckelsen. Rebecka fick sig en ordentlig törn, men inget i höften är brutet. Hennes skyddsängel var på sin vakt.

Att man sedan ändå skall vakna 02:38 följande natt och börja grubbla hör till.

”Never go faster than your guardian angel can fly”

Grattis i förskott

2011-10-09T08:17:00.003+03:00

Två månader innan jag fyller år fick jag min första födelsedagspresent av Mannen. Jag säger första, eftersom han är så ivrig att ge mig en present att han inte kan vänta tills jag fyller år. Sedan blir det automatiskt så att jag får en present till, för den första blir liksom bortglömd. Jag har nu min första egna "dator" - det var ju kanske på tiden....

Nu kan jag läsa bloggar nästan varsomhelst! Och spela Wordfeud!

När jag får ha min iPad i fred, det vill säga....

Äldsta dottern laddade ner "appar" åt mig, och frågade om jag vill ha Angry Bird. "Nej", sa jag "inga löjliga spel". Hon sa att eftersom den är skapad av finlandssvenskar bör jag åtminstone provspela den en gång. Hon sa att det är väldigt lätt att ta bort "appar" man inte vill ha. Angry Bird är rätt simpelt, sa hon, och eftersom jag inte annars heller spelar, kommer jag inte att tycka om det.

Nu gjorde jag ju det...eller tyckte kanske inte om, men fastande lite i den där "bara den här banan till" -fällan. Ännu mer beroende blev Mannen dock, som tidigare småskrattat åt vuxna människor som skjuter iväg fåglar med slangbella!

Sedan brukar yngsta dottern ta över mina Wordfeud spel så fort hon får chansen...

Idag for Mannen tidigt iväg för att ta upp några kilometer nät, och yngsta dottern sover ännu, så det är bara iPad:en, katterna och jag...

God söndags morgon!

Roll those dice!

2011-10-07T18:57:00.004+03:00

Fru Fortuna har aldrig gynnat mig. Jag har hittills helt och fullt anammat och trott på mormors visa och tröstande ord när man som liten drog en nitlott:
"Tur i spel, otur i kärlek"

När Mannen och jag gifte oss i Las Vegas, satsade vi bara en dollar på en enarmad bandit...för syns skull. Allt annat hade varit slöseri - vi hade ju sån tur med kärleken...

Nu har jag vunnit 9 (!) böcker av Aino Trosell! Vilken gåva som kom med posten! Tackar ödmjukast, Aino!

Nu har jag öppnat ett "skräp-post-e-post-konto" och deltagit i alla resetävlingar jag hittat. För nu har jag så många pocketböcker att jag fick resfeber! Och jag har ju som synes nu hamnat på det vinnande stråket...så Fru Fortuna, jag är beredd!

För övrigt är det där med "tur i spel, otur i kärlek" bara gammalt skrock! Tror inte på sådant alls....

Happy, happy Friday!

Inte ens i drömmen är jag BFF

2011-10-06T17:00:00.002+03:00

Märklig (mar)dröm i natt. Min väninna från USA kom på besök och av någon anledning skulle vi shoppa en Prom-dress! åt henne (bara 30 år för sent). Urvalet i de lokala butikerna var inte speciellt glamoröst och expediterna tröttnade på hennes obeslutsamhet.

Min väninna slängde dessutom titt som tätt ur sig kommentarer som ”om jag fortfarande är gift då” eller ”om vi inte delat på bordsilvret innan det”, vilket gav mig olust känslor. Till slut övertygade en expedit min väninna att en grå kritstrecksrandig dräkt var perfekt. Visst, den passade på min väninna, men jag såg för mig hur udda hon skulle se ut bland alla andra pastellfärgade chiffongdrömmar på balen. Dags att ingripa alltså:

Jag sa åt min väninna ”för det första, tänk igenom vad för sorts klänning du vill ha och när du beslutat dig, letar vi efter en sådan, ok?” och fortsatte ”och för det andra, om ni inte skall skilja er nu, så sluta då prata om det. För när du pratar om det tänker du på det och det blir oavsiktligt en spärr för vad du satsar på äktenskapet.”

Min väninna såg på mig:
-”Who the fuck are you? I don´t know you! Either you are the worse friend ever or you are a man!”
Jag vaknade kallsvettig!

Va? Jag tyckte min åsikt var så klok...

Jag och min klon går på gym

2011-10-05T20:00:00.000+03:00

När jag gör mig omaket att köra till gymet, tycker jag att jag kan dra två pass på en gång, istället för att åka dit två dagar i rad. Ekologiskt, eller hur?

Jag har nu flera gånger varit på cirkelträning för att sedan gå raka vägen till djupstreching. Det tänkte jag göra nu också, och anmälde det i receptionen. Jag fick två biljetter, och nu i efterhand märkte jag att att tjejen var lite fundersam när hon gav mig dem, men hon sa inget.

Svettig efter cirkelträningen, rusade jag för att byta tröja och strumpor och fylla på vattenflaskan, och gick sedan raskt till salen för strechingen. Dörren var stängd, så jag öppnade den försiktigt, och smög ljudlöst in för att inte störa den nyss påbörjade timmen (trodde jag).

När jag hämtade mitt underlag, hörde jag hur dragaren med lugn röst sa;

"Låt benen slappna av" och "känn hur den avslappnade känslan sprids..."

Märkligt att börja med att slappa av tänkte jag, men lade mig ner på en tom plats och gjorde som uppmanats. När dragaren fortsatte med att med suggestiv röst be oss andas lugnt och låta tankarna bara sväva, var jag som ett stort frågetecken??

Det är fysiskt ansträngande att vara som ett frågetecken länge, så som tur var klappade dragaren sedan i händerna och tackade för det här passet (som för mig varade 3 minuter)

Det visade sig att de ändrat tiden och stretchingpasset hade börjat samtidigt som cirkelträningen. Jag vet att jag kan ge intrycket av att vara oerhört effektiv, men min gräns går nog vid att vara på två ställen samtidigt! Bara för att jag kände mig lite generad, tänkte jag informera tjejen i receptionen om omöjligheten för mig att vara på två ställen samtidigt, men hon hade gått hem...

Trött på regnet

2011-10-05T11:10:00.000+03:00

I lördags var vi till båthamnen med föresatsen att ta upp båten. När vi kom fram sa Mannen att han inte var riktigt mentalt redo för det ännu. Vi beslöt att låta båten ligga kvar - för det kommer säkert ännu fina dagar för båtfärd...

I måndags kom denna fina dag, men på måndagar jobbar vi...i går var det tillbaka till det normala: regn, regn, regn...men idag skiner solen igen, och det är vindstilla! Och vi jobbar.

Jag tänkte att jag borde skicka ett uppdaterat arbetsschema till Vädrets Makter så att sådana här misstag inte upprepas. Solskenet på veckosluten tack!

Nej, ingen av båtarna på bilden är vår. Det är inte ens vår båthamn. Till den här var jag i arbetets tecken. Klockan tio på förmiddagen. När vädret var som en brud, som finnarna säger...eller det säger de ju inte; de säger naturligtvis "ilma oli kuin morsian"...

Om att finna barnet inom sig...

2011-10-03T16:30:00.000+03:00

En av geocachingens fördelar är att man tar sig till fantastiska platser i den egna omnejden, som man annars inte skulle besöka. Igår tog vi grannfamiljen med för att visa hur det hela går till. Vi lade Småbönders och kåtan vid Svartsjön som slutmål för dagen, för där kan man grilla. Småbönders är enligt min åsikt det vackraste och mest pittoreska bosättningsområdet i nejden...

Jag kör över Perho å varje dag när jag kör till jobbet, men jag har aldrig tidigare gått över ån på en lång hängbro, som gungade och vajade! Innan Åbacka hängbro i Nedervetil byggdes i slutet av -40 talet, rodde skolbarnen över ån för att ta sig till Åbacka skola. Detta var riskfyllt, speciellt på våren när Perho å svämmade över. Bron har renoverats och bevaras som cykel-led, sevärdhet och för förälskade par...och geocachare!

I folkmusiktrakten Kaustby stannade vi i Järvelä för att se på en annan hängbro. Denna kan man köra över med bil...om man vill alltså!

Nästa stopp vid Perho å var i Vetil och där en gömma som heter Ingmans soffa. Prosten Antero Wilhelm Ingman skall ha suttit här medan han översatte delar av bibeln till finska på 1800-talet. Årtalet på stenen syftar nog på tiden han satt här och skrev, inte hans levnadsår, annars hade han nog varit ett barngeni. Försökte googla honom, men det fanns inte mycket. Jag hittade dock att han varit gift tre gånger. Hans första hustru dog som 19-åring, den andra som 29-åring (efter att ha fött fem barn), men den tredje "överlevde" honom.

Platsen var magisk. Den lockade fram barnet i våra tonåringar som alla klängde i kullfallna träd och tog sig ner för den branta sluttningen till ån för att sedan under skratt och flås kämpa sig upp igen.
Från Vetil körde vi genom Småbönders till Svartsjön. Här hittade även vi vuxna, förutom den fjärde geo-gömman för idag, barnet inom oss och deltog i "smörgås-kastandet" av flata stenar. Mannen hade packat med korv, kebab, bröd, rostad lök, ost, salsa och senap. Och marshmallows att grilla till efterrätt...

Vad är bättre än att komma hem sent en söndag kväll, lagom trött, mätt och lycklig. Och rökluktande...

Kärlek är...

2011-10-03T07:51:00.003+03:00

...när mannen lagt i motor- och kupévärmaren på bilen så att man har en varm och skön bil att köra till jobbet med.
Kärlek är också att man ringer och tackar honom :-)

Får någon annan också en flash-back till 70-talet av Kim´s teckande serie "Love is..."?

"Blommor är vilsamma att betrakta"

2011-09-30T11:10:00.002+03:00

"De har varken känslor eller konflikter" (Sigmund Freud)

Mannen vet namnet på två vilda blommor; maskrosor och lupiner. Egentligen är hans inställning att allt som inte är lupiner är övriga blommor. Jag vet några fler.

Vi är alltså ingen botaniker-familj. Vi tycker om naturen, men ser den mera som en helhet, allt runtomkring oss, istället för specifika växtarter.
Därför är det rätt speciellt att i vårt hem finns det nu två stycken herbarier! Äldsta dottern gjorde sitt för två år sedan och denna sommar var det yngsta dotterns tur att samla växter. Femtio var målet, och hon kom väldigt nära! En del har hon mig att tacka för och en del min bloggvän i Snäckskalsdalen...

Alexandra fick betyget berömligt för sitt herbarium, och extra bonus för konstnärligt utförande. Och fastän det här med herbarium låter lite uråldrigt är det lärorikt. Efter insamlandet hade ungdomarna en tent om växterna och när jag förhörde henne kunde Alexandra alla 50 växter. Själv fick jag smygkika på svaren...

Kuriosa:

Det första herbariet gjordes redan år 1544 av den italienska läkaren och botanikern Luca Ghini. Nordens äldsta herbarium är troligen från början av 1600-talet. Herba betyder ört på latin.

Trevlig fredag!

Body Balance

2011-09-28T12:30:00.004+03:00

Body Balance är en träning som skall stärka muskler och ge smidighet, rörlighet och balans. Samtidigt minskas stressen, kroppshållningen förbättras och ens mentala närvaro och koncentrationsförmåga ökar.
Det är ju precis som om någon utgått från mig och gjort ett träningspass utefter mina behov! Balans och smidighet! Skam den som inte prövar allting åtminstone en gång...

Det är bara det att för att kunna utföra de mycket utmanande övningarna krävs det att du har balans, smidighet och starka muskler.
En stel tant med alltför långa armar och ben, stela höftleder, ut-tjänad korsrygg och en sällsam tendens för svindel sticker liksom ut bland samlingen av viga damer!

Är det kanske så att jag är den enda som inte kan stå på ett ben som en stork och sedan lugnt och balanserat föra det andra benet framåt, åt sidan och bakåt samtidigt som jag lugnt andas in genom näsan och ut genom munnen...
Eller sätta mig i Lotus-ställning och sedan i en långsam flytande rörelse böja mig framåt så att pannan nuddar i golvet...och andas in genom näsan och ut genom munnen...Jepp! Jepp!

Jag går nog på nytt. Jag ser bara till att placera mig längst bak i salen...

Mamma vet allt

2011-09-27T11:25:00.001+03:00

Samtidigt som min äldsta dotter ser fram emot att börja studera på riktigt och skaffa sig en egen lya, vill hon inte lämna allt åt slumpen. I somras fundera hon över hur hon skall veta allt hon behöver veta. Allt från hur man får bort limmet som blir efter prislapparna till fläckarna ifall en fågel råkar skita på en...

Hon bad mig då skriva ner tips och råd i en bok åt henne. Jag tyckte detta var smart och det är dessutom den typen av utmaningar jag trivs med. Jag började redan i tankarna utforma denna "husmodersbok".

Nu blev det nog lite av "man behöver inte uppfinna hjulet två gånger" stuk på detta, för i förra veckan kom dottern hem med denna bok, som hon hade hittat i grannstadens bibliotek...

Hmprf! Någon har redan skrivit min bok!

Detta är en lustig bok som bygger på "visa mig"- inte "berätta för mig"-principen. En bild säger mer än tusen ord. Författarna bakom boken har inspirerats av säkerhetsanvisningarna på flygplan och bruksavvisningar från Ikea, som båda ger mängder av information med mycket få ord.

Här följer ett plock ur de 500 livsanvisningarna...hur man tåflörtar och hur man ger fotmassage...
Mycket användbart tips för kvinnor som ännu har snygga ben...hur man stiger ur en bil i minikjol...
...hur man lyckas med att packa så att kläderna är släta när man kommer fram...

...hur man fångar middagen i Texas, om man råkar vara där...

...hur man vet vilken typ av städning man just gjorde...

...hur man avrostar, och...

...jagar bort monster...

Trots mitt lätt ironiska tonfall, tycker jag att detta är en underbar bok. Jag kunde inte ha gjort det bättre och absolut inte så mångsidigt!

Då är det bara att beställa boken åt henne då!

Eller åt mig själv - så blir hon alltid tvungen att ringa hem när hon står inför ett problem! En av mina utnötta repliker hemma är "även om jag är mamma, vet jag inte allt". Men, med ett par sådana här böcker (och Google), skulle jag lätt kunna bli ett mamma-orakel...

Kattutställning

2011-09-26T11:15:00.000+03:00

Efter två dagar av dagisflytt - du milde vad mycket grejer det finns i ett daghem! - tog vi en riktigt slö-dag på söndagen. Vi var visserligen på en kattutställning och i samband med den fiskmarknad (lustig kombination, eller hur?), men annars chillade vi bara.

Jag visste att besöket på kattutställningen skulle ge mig kattfeber! Det skulle rymmas åtminstone 7 katter till i vårt hem, men...

Jag fick hålla i en Maine Coon kille som väger ett kilo mera än vår Otto. Denna kille var silvergrå, hade tassar stora som slevar ...och jag blev förälskad!

Det jag inte räknat med var att jag fick en sån längtan att ställa ut igen. Att få fixa till utställningsburen, sitta oändliga timmar i obekväm fältstol, dricka för mycket kaffe och prata katter, katter, katter...
Dessa bilder är från en utställning ifjol, där Otto fick sitt Premium certifikat. Medan man väntar på sin tur till domaren är det bara att "hang loose" så att säga...
Ibland blir det för mycket uppmärksamhet, och då är husses famn som en trygg hamn...
Sedan är det bara att charma domaren...

Idag skall jag flytta ett dagis...

2011-09-23T07:30:00.001+03:00

Huka dig, kära Pippi!

Som ni ser är jag helt fenomenal på att fotoshoppa...också

Trevlig fredag!

Ann-Mari

Morrn morrn

2011-09-22T08:51:00.002+03:00

Jag hade en duell med snooze-knappen på mobilen i morse. Jag är uppe.

Jag förlorade.

När jag körde till jobbet såg jag till min förskräckelse att en i grannskapet hade kastat ut julbelysning i en buske!

Hur länge har jag sovit?

"ty deras själar befinner sig i morgondagens land"

2011-09-20T21:42:00.003+03:00

Jag var på en mycket tänkvärd föreläsning om föräldraskap som hölls av mentala tränaren och företags/ idrottscoachen Christoph Treier ikväll. Grannfruarna och jag kände igen oss i mycket, blev roade, aningen oroade och mycket tacksamma. Christoph redde bland annat ut begreppen självkänsla och självförtroende, vilka är otydliga för många. Jag har svårt att summera föreläsning, det skulle bli så många saker. Men det är många tankar som virvlar runt i huvudet, inte bara gällande föräldraskapet, just nu...

Föreläsningen presenterades av Fokhälsans representant med dikten Dina barn tillhör dig inte av Khalil Gibran. Jag har läst den innan jag fick barn, nu fick många av orden en annan tyngd. Speciellt de sista orden.

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.

Godnatt kära ni!

Ann-Mari

Mod

2011-09-20T13:30:00.000+03:00

"Det är svårt att vara modig när du bara är ett mycket litet djur", sa Nasse. Men Dennis(e) har inte läst Nalle Puh, så hon vet ingenting om detta. Hon trotsar alla sorters faror. Hon är antingen dumdristig eller mycket klok.

Att hon kryper ner, lägger sig till ro och tryggt sover bland kammar och borstar i pälsvårdslådan kan ju i och för sig betyda att hon vet att, till skillnad från sina bröders päls, är hennes korthårig och lättskött...

...eller så tycker hon om att ta risker. "Hit med lite farligheter!" (Ronja Rövardotter). Kattungen får mig faktiskt ibland att tänka på extremt våghalsiga adrenalin-junkies...

Jag är inte heller feg. Jag har bara inte tid att vara så modig.

Mod är att aldrig låta sina handlingar påverkas av fruktan.

A. Koestler

Att kasta sig ut i ovissheten

2011-09-19T16:10:00.000+03:00

Ibland ser jag en trailer för en film, och tänker att den filmen vill jag se i något skede. Det blir ingen film jag gör upp planer för att gå och se, utan mera som att "om våra vägar korsas skall jag ge den några timmar av mitt liv"...

Filmen Changeling, som kom ut redan 2008 var en sån film för mig. Förra veckoslutet, när mannen var på fiskeresa skulle tjejerna och jag ha filmkväll och fredagsmys. Changeling ingick i utbudet, och jag sa att den har jag velat se. Tjejerna frågade vad den handlade om. Jag hade en vag känsla av att den skulle handla om kidnappningen av ett barn...av någon anledning trodde jag att det hade med politik att göra. Rebecka-dottern, som är som ett uppslagsverk med trivial data, sa att "changeling" betyder bortbyte och syftar på att troll och älvor böt ut människobarn mot sin egen avkomma. Hmmm? Den kunde alltså vara drama, action thriller eller science-fiction. Vi beslöt att ta reda på vilket.

Kortfattat handlar filmen om en ensamstående mamma, vars pojke förvinner. Efter månader av sökande hittar polisen en pojke, som de säger är den förlorade sonen, ett påstående denna pojke backar upp. Mamman, tolkad avAngelina Jolie som gör en fenomenal rollprestation, säger att pojken inte är hennes son. Hon protesterar i vetskapen att denna främmande pojkes uppdykande betyder att letandet efter hennes riktiga son avslutas.

Filmen är fruktansvärd! Halvägs in i filmen fick jag ångest över att jag lät mina tjejer se något så grymt - på samma gång kunde ingen av oss sluta se. Filmen är baserad på sanna historier från 1920-talet. Mamman blir tvångsintagen på psykiatrisk avdelning på lösa grunder; för att hon är "obekväm" och trotsar polisväsendet. Åskådliggörandet av hur maktlös en kvinna var, och de omänskliga behandlingsmetoderna, satte sig som en klump i bröstet på oss alla.

Clint Eastwood har regisserat filmen. Den är just så rå, kantig och ändå mänsklig, som jag uppfattar honom som person. Episoden när det uppdagas vad som hänt med sonen är så skrämmande uppbyggd att det gjorde fysiskt ont i mitt hjärta. Det som hände är också verklighetsbaserat.

Filmen är också vacker. Färgerna är nertonade, miljön känns autentisk och karaktärerna är trovärdiga.

Jag är väldigt känslig och det krävs inte mycket för att en film, eller en bok skall få mina ögon att tåras. De sista tio minuterna av denna film storgrät jag. Alexandra grät också. Rebecka, som tog till sig intryck på så många plan och identifierade sig med så många personer, var förstummad. När filmen var slut, beslöt vi att vi måste få den ur huvudet, och satte på Disneys Tarzan-DVD. Den är sorglig i början och som en fördröjd reaktion på den andra filmen, började Rebecka gråta hejdlöst då. Det fick oss alla skratta.

Skrattet som förlöser sorgen som inte kan bearbetas.

(bilder från nätet)

MissförSTÅND

2011-09-17T08:06:00.005+03:00

Jag är medlem i Bongoklubben, och vår ordkonstnär och ledare Krönikören har skickat iväg en stafettpinne. Man skall skriva ner en historia om ett tillfälle när man inte trodde sina ögon eller öron.

Jag fick stafettpinnen av Helen, med den underhållande bloggen Käringen mot strömmen och skickar förvämtansfullt pinnen vidare till Millan.

Småknäppa människor hamnar ofta i situationer där de inte "tror sina ögon eller öron". Det finns aktuella historier och sådana som glömts bort. Med risk för att verka så gammal att jag börjar minnas min ungdom, skall jag berätta om när jag var 21 år. När jag sköt upp mina studier för att flytta till Amerika och börja jobba som hotellstäderska, och därmed leva livet..

Jag och min amerikanska väninna flyttade till Fort Lauderdale i Florida. Jag började jobba på ett hotell som var byggt runt ett stort pool-område. Det var tiden för Spring break och i mitten av 80-talet. Spring break är när amerikanska studerande har vårlov, och för en vecka förtränger studiepoäng, honor roll och föräldrar och bara lever rövare.

Eftersom de flesta av mina städerske-kolleger blev utsatta för bus, allt från att alla handdukar från deras städvagnar åkte i poolen, till att hela vagnen hamnade där, blev området närmast poolen ofta utdelat till mig. Trots mina unga år fick jag smeknamnet Miss Amy, efter Miss Elly i Dallas. Då tyckte jag att det var smickrande, men nu inser jag vilken lillgammal, ansvarsfull tant jag måste ha tett mig som i unga år! Men min städvagn åkte aldrig i poolen...

En dag när jag röjde i ett rum (man kan inte kalla det för städa, för ungdomarna packade in ett tiotal personer i varje rum och det fanns madrasser, kläder och ölförpackningar på varenda yta i rummet), kom en kille inlinkande. Han hade vänstra benet i gips från ankeln till mitten på låret. Han småpratade lite och frågade om jag ville ha en öl. Jag då? En öl, på arbetstid? Prudentliga Miss Amy - jo jag tackar!

-"Nej, tack"

Killen frågade om jag var säker. Till saken hör att jag försatt mig att bli amerikan genast jag flyttade dit. Alltså lade jag av med att prata den brittiska bok-engelska vi lärt oss i skolan, och anammade alla typiskt amerikanska uttryck jag hörde. Istället för att säga I´m sure, valde jag alltså uttrycket:

-"I´m quite positive!"

Killens ögonbryn åkte upp under hårfästet. Så linkade han till dörren, låste den, linkade tillbaka och drog ner dragkedjan i jeans-shortsen...

Detta är ögonblicket när jag inte trodde mina ögon!

På samma gång som jag frågade:

-"What are you doing?", hann jag begrunda min situation. Killen var visserligen mellan mig och dörren, men han hade ett handikapp i och med det gipsade benet. Kiddo från Kill Bill filmerna hade genast hittat något vapen i rummet,men allt jag hade i närheten var en ask-kopp i plast. Jag hann också förbanna att jag under gymnasietiden, istället för att gå någon kurs i självförsvar eller kampsport, satt på fredsföreningens möten och ritade duvor med olivkvistar i näbben...

Lyckligtvis var killen, trots sitt förväntansfulla tillstånd och bokstavligen ertappad med byxorna vid anklarna, resonlig. Han frågade:

-"What?"

-"What? What?"

-"I´m sorry. What did you just say?"

- "What? I said I´m quite postitive!"

Killen damp gapskrattande ner på sängen. Han hade hört mig säga I´m a part-time prostitute...

Jag gapskrattade också.

Även ännu idag kan upprepa meningarna för mig själv: I´m quite positive, I´m a part-time prostitute, och undra över hur bissart mitt uttal egentligen var, för jag får dem inte att låta likadant...

Kanske man hör det man vill höra :-)

Epilog: den kvällen festade Miss Amy med sin nyvunna vän och hans kompisar och innan hon gick hem signerade hon killens gips med "Miss Amy - the part-time prostitute <3". Hoppas han inte hade en flickvän som väntade där hemma...

Min etapp är skriven...nu lämnar jag stafettpinnen i Millans hand...

Om att ha tillit

2011-09-15T16:30:00.001+03:00

Min kära svägerska har en Jack Russel terrier; den charmerande banditen. Hunden är ett energiknippe, och efter en stunds lek vill vår gamla hund-dam vara ifred, men banditen är envis och fortsätter idogt att attackera. Det hör till rasens natur. Jakt instinkten är utpräglad; mjukisdjur som gamla damen "vårdat" i månader, "slaktar"charmiga banditen " på några sekunder. Oavsett hur mycket banditen sätter huvudet på sned och tittar på mig med valp-ögon, får hon inte komma i kontakt med våra katter...för jag litar mindre på hennes person än hennes instinkter.

Jag betraktade med förvåning vår orädda frökens tillit till att hon var säker på andra sidan fönstret (vi har kiosk-fönster från köket till terassen, och katterna går ut och in där, trots att de har kattlucka!). Vår Danja är hennes enda erfarenhet av en hund, men trots att Danja är lugn och snäll, borde katten instinktivt misstro andra hundar...

För att lita på någon måste vi våga vara sårbara. Det är lättare att få förtroende för någon som är förtroendeingivande, men det hjälper också om vi har positiva referenser. Jag tror att det finns människor som litar på andra nästan utan betänkligheter. Detta tror jag för att jag gör det. Åtminstone när det gäller emotionella saker. Kanske inte alltid när det gäller direkt logiska saker - inte heller jag är så lättrogen att jag skulle lita på att mannen till exempel minns vilken tid, eller ens veckodag, yngsta dotterns gitarr lektioner är...

Kanske finns det likaså människor som är misstänksamma av naturen, inte till följd av sina erfarenheter.

Det som är förargligt med att vara en godtrogen person, är att man blir besviken. Man litar på någon, med vetskapen om att den kan utnyttja din sårbarhet - men i den tron att de inte kommer att göra det. Men så finns det de som gör det....

Att lita på någon betyder rätt förenklat också att man kan förutse hur denna person kommer att handla. Och när man kan det har man större förutsättningar för att känna sig trygg i vardagen, nuet och framtiden...

...Men faktum är att tillit alltid innebär risktagande...

Handlar detta inlägg om katter? Nej, inte direkt. Inte heller om min kära svägerska.

Rent hypotetiskt kunde det handla om att respektera vänners egendom, och att förstå skillnaden på att bli bjuden eller ta för sig själv...men i teorin handlar det bara om fenomenet tillit...

"Torstai on toivoa täynnä", säger man på finska; torsdagen är full av hopp

Ann-Mari

Ibland växer det ut horn på mig...

2011-09-13T13:35:00.005+03:00

Utdrag ur årets "Läsårsinformation till föräldrar" som dottern hämtade hem:

"KiVa-team (antimobbningsgrupp)

I skolan verkar en antimobbningsgrupp kallad KiVa-team. Antimobbningsgruppen arbetar också förebyggande enligt KiVaskola konceptet. Då en lärare, elev eller person i skolan misstänker att mobbning förekommer tar personen kontakt med någon i KiVa-teamet. Teamet tar sig an fallet och målet är att mobbningen skall upphöra, mobbaren/ mobbarna får en möjlighet att sluta utan att "tappa ansiktet". Om mobbningen inte upphört måste vidare åtgärder vidtas"

Var kommer den mobbade in i sammanhanget? Målet är visserligen att mobbningen skall upphöra - men där verkar ansvaret för den mobbade ta slut. Som om mobbning kunde liknas med att t.ex blåsa på någon...så fort blåsandet upphör är saken ur världen, det lämnar inga avtryck, inga sår eller ärr...tyvärr gör mobbningen det.

Jag blir så arg!

Mobbning är ingen konflikt mellan två personer...det är en eller flera personers utövande av en makt de tillskrivit sig själv. Därför kan inte mobbning lösas med konflikt hantering.

Enligt skolan skall mobbarens identitet skyddas, medan den utsatte dagligen tappar mer än ansiktet...självkänslan, tron på rättvisa, förmågan att lita på andra. Jag läser mellan rader, jag spinner vidare och meningen i läsårs informationen tolkar jag som ett rakt meddelande till de som mobbar - "det är ok, mobbar du och åker fast ordnar vid det, vi sopar det under mattan".

Jag vet att min tolkning är grovt förenklad och draget till sin spets. Men med risk för att generalisera, tror jag nog att det är just så en tonåring tolkar det också.

Jag menar inte att man behöver peka ut mobbarna. Jag vet också att många som mobbar har det svårt, men det är väl ingen förmildrande faktor? Först måste mobbaren sluta trakassera andra och förstå att mobbning inte godtas genom att axla ansvaret för sitt uppträdande.. Efter det hoppas jag att hon/han får hjälp med det som är svårt, men som inte får accepteras som en orsak till mobbningen.

Jag har också min egen version av vad som ämnas med "vidare åtgärder".

Det är då man finkänsligt undrar om den mobbade inte kunde tona ner sina intressen lite, "passa in" mera och förstå att "barn är barn".

I pamfletten står det också om Vänelevsverksamhet...."vänelevernas uppgift är bl. a att hjälpa eleverna i åk 7 att anpassa sig"...och..."Väneleverna motarbetar all form av mobbning"...

Man kan belöna en mobbare, som minskat sitt störande uppträdande i klassen och mot lärarna, genom att utse henne till vänelev för den kommande yngsta årskursen . Detta fungerade naturligtvis inte, väneleven kunde inte motstå frestelsen att reta de yngre...

Jag skulle föredra att höra att man inte har en fungerande handlings-plan, än att läsa sådana här klichéer!

Vi ser det vi vill se

Föl eller fölets farsa

2011-09-11T20:00:00.000+03:00

Jag såg framför mig en kraftfull springare...en hingst, Bukefalos eller Brandklipparen, som skulle avspegla styrka och vitalitet, men min skiss blev...ett föl!

Alexandra-dottern hjälpte mig med en skissandet...fyllde på lite massa och muskler...förlängde ben och gav order om större bak...

Meningen var att den skulle vara i svarta toner, som da Vincis hästskulptur, men när jag började måla blev jag inspirerad av en annan konstnärs sätt att måla, tyvärr vet jag inte vad han heter. Men bruna toner kändes mera rätt...

När jag fotade från sidan, märke jag att han ännu är ett föl...så jag behöver bättra på målningen i något skede. Nästa gång inspirationen ligger i luften...

Lite dominant är hästen trots sin klenhet. Mannen har hajat till ett par gånger när han sömndrucken staplat till sin toalett i ändan av korridoren. Kattungen kom springande och när hon såg hästen blev hon så förskräckt att hon hoppade rakt upp i luften med armar och ben utsträckta.

Jag har en häst! En symbol för styrka och frihet...för lojalitet och drömmar - allt det en familj är.

Kanske jag en dag har en fyr...

Hästar och häxor

2011-09-10T08:09:00.004+03:00

Från vårt kök, som är ett genomgångskök, kan man se matsalen åt ena hållet och denna vägg i hallen (som är lång, för det är ett sjuttitalshus) åt andra hållet. Ursprungligen var det en mörkt rödsvart tegelvägg, som vi i något skede grundmålade vit, för att sedan göra något mera åt det. Så gick åren...

I början av sommaren fick jag inspiration. Jag målade väggen i en vit ton med ett käckt namn, fast jag minns inte om det var näckros, kalk eller brie - förr räckte det med att säga "bruten vit", nu har alla nyanser namn.

Sedan slätspacklade jag en stor ruta mitt på väggen, där jag tänkte måla en häst. Då tog inspirationen och tiden slut, så hela sommaren hade vi en beigefläckig ruta mitt på väggen...

Efter att ha besökt bostadsmässan, kom vi hem och insåg att vi måste fortsätta på renoveringen som blev på hälft före julen...vi for till stan för att köpa tapet. Jag tänkte randigt, mannen tegelvägg (!) och dottern något häftigt. Vi kom hem med en stilig tapet med kompass-rosor...som naturligtvis inte passar ihop med resten av den obefintliga stilen vi har.

När vi var klara sade mannen att det inte längre passar med en häst på väggen mitt emot, han tyckte jag borde måla en fyr. Jag höll egentligen med...men jag hade tänkt häst så länge.

En dag stod jag och betraktade rutan. Av ett infall av galenskap började jag föra händerna över den grova ytan, och jag svär - mina händer började röra sig i konturerna av en häst! Lite som "anden i glaset", ni vet. Jag vet att det låter helknäppt, och det var säkert vad mannen tyckte när han såg mig göra det, men trygg i vetskapen att kvinnor inte längre bränns på bål för trollkonst sa jag:

"Det finns en häst här!"

"sagan om de två tornen"

2011-09-09T11:01:00.000+03:00

Ibland är vi ute på havet och blickar både mot land, och även ut i oändligheten. Fast vi bor i en kust-stad glömmer vi ofta bort att man inte behöver vara på vattnet för att njuta av det. Genom geocachingen har vi på nytt upptäckt harmonin i att stå på land och se på havet. Låta ögonen vila på horisonten, veta att där bakom finns det massor, men just i det ögonblicket har det ingen betydelse...man bara andas...

Vi tog en helkväll med att leta geo-gömmor med våra vänner. Vi började i Trullevi, där det finns ett fågelskådartorn. Från tornet kan man betrakta båtarna i fiskehamnen eller blicka ut mot Trullögrundet och Bottenviken. Ungefär 120 km rakt ut ligger den svenska kusten.

Efter att vi hittat geocachen på Trullevi-udden körde vi till Harrbåda fyren. Där finns också ett fågelskådartorn, och detta är ett ställe jag aldrig varit på tidigare, trots att jag bott här i 16 år!

Från tornet kan man skymta Harrbåda fyr, som står och förfaller och sägs vara hemvistat av spöken och gastar eller så kan man låta blicken vila på havet i Silverstensbukten.

Efter dessa två torn föll det naturligt att namnge dagen "Two towers-Day", men vårt skattletande slutade inte här. Vi hittade en gömma i Rödsö, men den var inte i detta charmiga gamla trollträd, som vi först antog....

Så tillbaka till havet. Detta är klipporna vid Hällskär, en vacker plats var vi hade tänkt stanna och grilla, för en av stadens nio vindskydd med grillplats finns här.

Det började duggregna lite så vi beslöt att köra in i Såka skogen istället för vid Lillpotten i Såka har staden byggt två ordentliga grillkåtar. En eloge till staden och Allemansrätten är på sin plats!

Att stirra in i elden är lika mycket balsam för själens fågel, som att betrakta havet...dessutom blir det glöd av elden, och på glöden kan en mästerkock (som vi lyckligtvis hade med oss) göra de godaste "Björneborgare". I detta fall grillat bröd med jaktkorv och rostad lök. Jag har tidigare nämnt att korv inte tillhör mina gourmé-rätter, men när man sätter sig ner vid en brasa efter en "friluftsdag" smakar korv nog så gott!

Ifall detta inlägg gav någon illusionen om att vi skulle vara världens friskusar, är jag tvungen att krossa den illusionen direkt. Vi kör runt och går sedan de par hundra meter som behövs...vi tar inte de 9,2 km långa friluftslederna...

PS. Dagens saldo var sex stycken geocacher...

Gårdsfesten

2011-09-07T16:10:00.000+03:00

På lördagen ordnades den tolfte årliga gårdsfesten i grannskapet. Partytältet som varit med redan flera år och börjar ha lite skavanker fixades med stripes och silvertejp. I tältet gjordes plats för 43 vuxna och på terassen dukade vi för 11 barn.

Som värdar detta år var mannen och jag och våra vänner Olli och Annika. Men det betyder bara att det huvudsakliga ansvaret låg hos oss. Som vanligt ordnades festen i gemenskap och sann talko-anda. Lika snabbt och rutinmässigt som allt ställs i ordning, städas allt sedan bort på söndagen. Vi hade hatt-tema i år, så våra vänner dök upp i en salig variation av hattar!

Efter välkomstskålen hölls ett väldigt kort tal, sedan serverades köttsoppa. Till soppan bjöds det på snaps, vilket gav tillfälle för att några snapsvisor rungade i tältet. Efter att soppan lagt sig till ro, bådades det upp till lekfulla lagtävlingar. Alla från den yngsta 9-åringen till den äldste 80-åringen deltog i grenarna pilkastning, utmaningen med att med enbart ansiktsmusklerna forsla ett havrekex från pannan till munnen, ärtspottning, IQ-test med klossar och slutligen balansövningen där det gällde för fem personer att balansera en golfboll i ett rör en viss sträcka. Jag är vanligtvis den som drar tävlingarna, men våra vänner ville att jag och mannen skulle delta för en gångs skull...och jag måste säga att det var väldigt roligt!

Och det att jag var i det vinnande laget var bara en bonus, inte avgörande för rolighetsfaktorn alls!

Efter det bjöds det på kaffe och kaka. Det sjöngs, pratades och skrattades och stämningen var på topp. Grannskapets unga tjejer bjöd upp till dans, och lärde gamla som unga att både dansa Macarena som genuina latinos och Cotton-Eye Joe som äkta rednecks.

Som ett extra bonus-nummer lärde dottern Rebecka, med hjälp av de andra duktiga tjejerna, en grupp "frivilliga" Glow-dansen som uppfördes på Eurovision Song Contest 2010. Efter att bara ha övat en kvart uppförde dessa härliga människor Glow- dansen för de övriga festdeltagarna -som jublade!

Det blev många roliga minnen från den här festen också...och många roliga bilder till stöd för minnet...

Jag har ingen bakblogg...

2011-09-06T15:11:00.003+03:00

...men att baka får mig att må bra. Jag blir glad av att baka.

Jag har alltid förut sagt att även om vi vinner en massa pengar på Lotto fortsätter jag att jobba. Mannen har alltid ansett att detta tyder på sinnesförvirring av hög grad.
Nu har jag definitivt ändrat mig på den punkten. Om vi bara vinner så pass mycket att vi får lånen bort-betalda slutar jag mitt nuvarande jobb. Sen blir jag hemma och bakar Cupcakes...så länge jag är lycklig med det!

Borde börja spela Lotto, kanske?

Att fylla sina sinnen med lugn...

2011-09-05T16:00:00.001+03:00

Vi har väntat på ett tillfälle att få föra ut våra vänner, som introducerade Geocachingen för oss, i skärgården. Det finns Geogömmor på många holmar och öar, men det krävs ju att man har tillgång till båt för att ta sig dit (såvida man inte är en extremt bra simmare). Detta tillfälle kom på söndagen, efter festen...

Den första ön vi tog iland på hade ingen gömma, men det var ett så vackert ställe att mannen ville visa ön för oss. Båten förtöjdes i en skyddad vik, och så gick vi upp och tittade på den gamla fyrbåken och de vackra släta klipporna.

Sedan for vi till fyrön Tankar. Där finns två gömmor och efter att ha hittat dem anade vi en liten hungerskänsla och den var tillräckligt för att locka oss att sätta korvarna på grillen och ta en matpaus.

Den tredje ön vi tog iland på var ett nytt äventyr för oss alla. På Remmargrundet finns en relativt ny gömma. GPS:en visade oss till Sweins stuga, som är en övernattningstuga för allmänheten. Svårt att säga när någon senast övernattat där, men bara tanken på att göra det fick mig att rysa. Spindlar hade tagit stugan och omgivningen i besittning, så det var mannen som fick sträcka in handen i skrymslen och vrår för att hitta gömman...

Efter att ha kollat när mörknet infaller ( man vill inte gärna köra i denna steniga skärgård efter mörkrets inbrott), beslöt vi att köra hem via Larsmo och Gertruds slussen. Slussen är enbart 3 meter bred och har giljotinportar, så det är lite av en extrem upplevelse för en som inte rört sig så mycket på sjön...

Inte mindre upplevelse är Skataströmmen och Boholmskanalen, en ställvis 8 meter bred kanal där träd böjer sig över vattnet som en portal. Våra gäster kallade den för "the Mangrove forest".

Underbar sensommardag på havet! När vi kom hem var bastun varm. Jag tror jag somnade redan på väg till sovrummet...

Bullbakande hemmafru...

2011-09-02T11:35:00.002+03:00

Jag är ledig från jobbet idag.

Jag håller på att packa min väska för att ge mig ut på alla uppdrag jag fått!

Som en Mary Poppins för städning av hem...

Näääe...jag bakar bullar, cup cakes och gör gubbröra för vi har talko i eftermiddag. Imorgon har vi den årliga gårdsfesten och ungerfär 50 av våra grannar och några vänner kommer för att äta köttsoppa, sjunga snapssånger och trivas. Idag skall festtältet resas, bord och stol bäras och köttet tillagas...

Innan jag började baka, körde jag fem tjejer till skolan...känner mig som en amerikansk hemmafru!

PMStädmani

2011-08-31T16:00:00.001+03:00

Jag tillstår inte att jag har PMS, men jag har alltid fått städmani just innan den tiden i månaden. Mannen kallar det för "tiden när man bara får en suddig bild av mig", för jag flänger omkring med sådan fart. Nu när jag, enligt min läkare - förbrukat mina ägganlag, och alltså är i åldern för övergång från kvinna till gumma, är ingenting regelbundet längre.

Det har medfört ett problem. Det är nu över sex veckor sedan sist.

De senaste tre veckorna har jag haft konstant städmani! Give me a break!

Jag går som en arbetsmyra igenom alla skåp, förråd och skrymslen hemma. Nu har jag också börjat göra det på jobbet. Mötesrummet med fax- och kopieringsmaskiner - vilket blivit allmänt skräp-samlarrum, har fått en total genomgång. Nu håller jag på i mitt kontor. Måtte detta sluta innan jag börjar med mina arbetskamraters domäner!

Men måtte det inte sluta innan jag gått igenom hela hemmet...

Det finska ordet "meno" betyder färd. Att ha "meno päällä" betyder att "ha fart på" eller "vara på gång". Därför borde ju följaktligen Menopause betyda att varva ner...

...att bara sitta i Amerikagungan, dricka vanilj-te, lyssna på Alicia Keys och bara chilla...

Suck!

(bilderna är naturligtvis lånade från nätet)

När lillan kom till oss...del 2

2011-08-29T16:30:00.000+03:00

Saimon är en sävlig katt, som ofta ser uttråkad ut. Egentligen är han en mästare på att beräkna huruvida en rörelse är mödan värt.

Han har en egenskap jag inte sett hos någon annan katt...han verkar ha förstått att hundar är usla klättrare, vilket betyder att när en främmande ivrig hund kommer till oss och börjar jaga katterna, sitter han lugnt på t.ex bordet och tittar ner på hunden, som om han visste att han var onåbar. Han skulle säkert aldrig bemöda sig om att rusa upp i ett träd, som katter är kända gör att göra....

Trots att Otto växt om Saimon, och också slutligen vann deras lekfyllda kamplekar och därmed högsta platsen i hierarkin, är Saimon fortsättningsvis kungen. Hans ömhetsbetygelser är noga avvägda och sker främst nattetid.

I och med att han är den som lättast godtog vår hund Danja, och också välkomnade Otto med snällt intresse, tänkte jag att han är ok med lilla tjejen också, men han hade svårast att acceptera henne.

Han var väldigt nyfiken på Dennis(e), men när hon närmade sig och försökte leka, spottade och frästa han och sprang undan. Det tog över en vecka innan han tyckte att hon var ok, typ: "det verkar som om du tänker stanna - ok, men håll dig på din kant"

Saimon har varit den som haft bästa platserna. Dennis(e) bryr sig inte om sådana självutnämnda rättigheter, utan hon sitter och ligger precis var hon vill! Det torde ha förargat kungen. Dennis (e) märkte snabbt att det inte var välkommet att lurpassa på honom för en lekfull attack, men hon tvekar inte med att sitta på hans tron.

...om inte annat, så tillsammans med honom....
Jag antar att även en "grumpy old man" som Saimon inte kunde motstå kattungens otroliga charm för evigt, för nu är de vänner. Inte nära vänner, men vänner som kan uppvisa hyfsad artighet mot varandra...
Glad måndag på er!

Något gammalt och något blått

2011-08-27T15:28:00.002+03:00

Igår kväll drog jag fram symaskinen för att fixa ett par saker. När maskinen var framme blev jag inspirerad att fixa nya dynor till Amerikagungan. Det är totalt återanvändning och jag är riktigt nöjd.

Jag använde gamla kuddar, som blivit sådär knöliga och obekväma. Jag sydde bort en del av tyget, så att de blev fyrkantiga. Till fodralen använde jag lakan som är ur svärmors brudkista (jag tog till vara de med brodyr, när hon skulle skicka dem till välgörenhet för många år sedan), virkad spets, som jag tog tillvara efter att mannens farmor hade dött, jeans lappar från ett par av mannens gamla jeans och rött tyg som blev över när jag sydde lapptäcken åt flickorna när de var små...

Vad roligt det är att vara impulsiv!

kram, Ann-Mari

Konst och konstigheter

2011-08-26T13:00:00.000+03:00

Just som tjejerna blivit stora - och jag har tid för mig själv och tänkte anmäla mig till en akvarellkurs - gör de detta...
Man laddar upp ett fotografi, trycker på "cartoonize now", väntar...väntar...väntar, och så -vips! har man en "målad" bild...

Jag kan ju i och för sig ta upp fransknytandet. Pröva få till det på internet, ni som kommer på dehär behändiga applikationerna!

Ha en fin fredag!

När lillan kom till oss...del 1

2011-08-25T17:00:00.000+03:00

Det finns nätter då oraklet (jag) lämnar Delfi (min allvetar tron) och har fel som en vanlig man...

Jag hade förutsett hur allt skulle gå när Dennis(e) kom till oss. Jag trodde att vår stora Maine Coon pojke - min lilla fega prins Otto, skulle bli rädd och hålla sig gömd i dagar. Så fort han hör ljudet av barn springer han, låg som ett bältdjur och gömmer sig. Håller man honom i famnen när en okänd hund kommer till oss, kan man räkna med djupa rivsår, för då får han panik.

Jag hade fel! När lilla kattflickan kom till oss, var Otto mest nyfiken...och kolugn. Enligt kattuppfödares rekommendationer höll vi nykomlingen åtskilt de första två dagarna (de rekommenderar en vecka), och pajade på alla i tur och ordning och lät alla vänja sig vid varandras dofter.

Otto och Dennis(e) talade samma språk (oorrr? buuorp? oourr! bourrr...) och blev genast kompisar.

Det första hon gör på morgnarna är, söker upp Otto och pussas och kelar med honom, snackar lite buurp-språk, och rusar sedan och äter upp den mat han lämnat.

Maine Coon katten har stor yvig svans, för den har i tidernas begynnelse i kalla Nordamerika svept svansen om sig när den sovit.

Man kan också låta en lillasyster sova i ens svans.

Ottos tålamod är oändligt när det gäller det lilla livet och hennes lekar...om Saimon, vår vita raggdoll fräser åt henne, dyker Otto-hjälten upp för att kolla situationen.

Det är rörande att titta på dem. När våra tjejer var babyn och sov när mannens mormor hälsade på brukade hon säga:

"När ett litet barn sover, fyller det hela rummet"

Jag förstod precis vad hon menade. När vi igår kväll satt i Amerikagungan och såg på katterna, sa jag åt mannen att det skulle vara svårt att föreställa sig vårt hem utan katter. Med sin eleganta, lågmälda närvaro fyller de också rummen.

Utifall att ”synden" inte "straffar sig själv”...

2011-08-23T10:59:00.003+03:00

...vilket den nog gör…om en tid kommer jag att få ett brev hem från polisen där de kräver ersättning för att jag körde för fort och blev fotograferad av en trafikövervakningskamera igår på hemvägen från arbetet.

Folk får hastighetsböter hela tiden, men det passar inte åt mig. Inte för att jag inte kör för fort, det gör jag – men sådär lagom mycket för fort. I vad jag kallar bekväm marschfart. Men jag kör aldrig hisnande fort och gör inga ”onödiga omkörningar”. Jag signalerar när jag skall svänga och jag grupperar också. Dessutom stannar jag för att släppa fotgängare över gatan, nästan utan undantag. Jag är alltså en exemplarisk bilförare, och borde inte behöva betala böter. Det är mitt ena argument.

Det andra argumentet är starkare. Mannen drar på sig hastighetsböter i en jämn ström känns det som. Och jag blir alltid så frustrerad. Oavsett hur mycket det retar honom att få böter, och hur arg han är på sig själv, blir jag sur och kan inte låta bli att gnata på honom över hur onödiga betalningar det är och vad annat vi skulle ha kunnat använda pengarna till...”slå den slagne”, så att säga. Inte en av mina bästa egenskaper, men...

Mannen försvarar sig nog med att, med tanke på hur mycket han kör (hundratals kilometer varje dag) är det rätt naturligt att han får böter, men jag vet inte om det egentligen finns ett sammanhang där...Finns det en kvot för hur många fartböter man kan få per ett visst antal kilometer?

I själva verket förstår jag nog att det är så. Att ju mer du gör en sak desto större är chansen/risken för konsekvenser. Det är lite som att jag med jämna mellanrum betalar en viss liten summa förseningsavgifter till biblioteket. För att jag lånar högar med böcker, och har överseende med dessa betalningar, det är ju lite som att understöda en bra sak... -men jag får väl bli arg för det?

Fast nu får jag ju inte det längre...det är det som är problemet! ”Jag sitter i samma båt”, och kan inte bli arg över en sak jag själv gjort mig skyldig till... ”man skall inte kasta sten i glashus”, ”man skall sopa rent framför sin egen dörr, innan man städar hos andra”...och så vidare. Dessutom talade jag i mobiltelefonen, utan hands-free, när jag blev fotograferad!

Tillbaka till rubriken: om mot all förmodan, synden inte straffar sig själv, straffade jag mig med ett tre timmars zumba maraton pass igårkväll. Medelålders tanter med usel kondition och krånglig rygg skall inte köra maratonpass...

Att jag är medelålders vet jag också för att jag håller på att bli min mor...min mor svänger sig jämt med talesätt och idiomer, och det gjorde hennes mor före henne...och nu ringer talesätten i mina öron, dyker upp i mitt huvud, kittlar mig på tungan...Mina döttrar stönar ibland över hur snusförnuftig och förutsägbar jag låter.

Men det bjuder jag på...

Treasures and trash, Juthbacka

2011-08-22T16:30:00.000+03:00

Vi har städat och röjt hela veckoslutet! Mannens hand-dator, som han behöver i arbetet, var försvunnen efter semestern. Mannen hade "letat" hela veckan, men utan reslutat. Nu var han uppgiven, för han måste ha den senast på söndagen.

Lustigt förresten att han kallar det han gör för att leta, för det påminner inte alls om vad jag gör när jag letar...

Letandet i garaget medförde att vi gick igenom hela stället och för första gången klarade mannen av att göra sig av med vad jag kallar bråte, men han har en helt annan benämning för... Hand-datorn hittade jag rätt snabbt, på en verkligt orimlig plats, men eftersom vi satt igång med storstädning, fortsatte vi med det. Av bara farten städade jag upp hela kontorsvrån också.

Vad fint jag mådde på söndagskvällen - trots att kroppen ömmade! Jag tror att jag egentligen är en minimalistisk person, och allt för mycket saker och bråte blir som en börda för mig...

...därför var jag helt tillfreds med att åka med motorcykel till Finlands största loppmarknad: Juthbackamarknaden i Nykarleby...det fanns inte möjlighet att bära hem stora bördor i mc-väskorna. Hoppas inte alla besökare var som vi, för då blev inte många av de 800 försäljarna av med sina prylar...

Jag tycker om att titta på gamla saker, men jag tror jag aldrig varit på en loppmarknad utan att flera gånger högt eller stilla i mitt eget huvud sagt: "Hmm..."

Otaliga försäljare hade till exempel till salu gamla fotografier. Ni vet dedär brunaktiga vackra porträtten av människor med bistra anletsdrag. Charmiga i och för sig, men har inte alla en låda med sådana hemma? Som togs tillvara när farmor dog, för det säkert är bilder på släktingar även om ingen längre vet vem de är. Det är lite av ett helgerån att göra sig av med dem. Så man har dem. I en gammal kexburk med söndriga gångjärn (som för övrigt också kunde säljas på loppmarknad).

Men köper man nya gamla fotografier? På andras släktingar? Om man gör det, så vad har man dem då till? "Hmmm?", säger jag...

Njöt av att strosa runt dock. Är glad att min tvättmaskin ger mig mera fritid än vad denna modell gjorde, och tar minde utrymme, även om den inte är lika behagfull.

Är glad över att trots att mannen har mycket saker, så är de flesta ändå nyttoföremål...tänk om han fick för sig att börja samla på gamla blåslampor eller liknande...det skulle inte vara någon ände på mitt polerande för att hålla dem såhär glänsande vackra...

Är glad över att det på det här charmiga bordet fanns en lapp med texten "SÅLD"...annars hade jag nog försökt lista ut hur jag skulle surra fast det bak på motorcykeln, för att sedan hemma grubbla över var vi skulle ha det. Vi har inget musikrum. Men jag har aldrig sett något liknande, så detta tilltalade mig...

Innan vi rustade oss för hemfärden tog vi en tur runt parkeringen för veteranbilar och kollade sedan in motorcyklar som var lite mera iögonfallande än vår...

Log åt texten bak på denna "grizzly": The bear necessities. Någon av åskådarna sa att en kvinna körde detta björnmonster...

En gång i min ungdom trodde jag att jag skulle börja göra airbrush målningar. Jag betraktade och beundrade konstnärer i arbete på Venice beach och tänkte att det (också) kunde vara min grej...

Mannen, som alltid är redo till stöd och uppmuntran (och är en shopaholic), köpte ett airbrush set åt mig så fort jag antydde att det skulle vara kul...det var kul, men ofantligt mycket svårare än det såg ut. Nu har färgerna torkat och luftpistolen blivit obrukbar.

Jag stod en stund och dreglade över denna dreglande grizzly...

Snälla...

2011-08-17T15:02:00.004+03:00

...låt mig älska dig...

Pärtor och piimävelli

2011-08-16T15:02:00.008+03:00

I lördags var vi på Traditionsdagar till Karleby hembygdsmuseum. Det vi var mest intresserade av var att se när de gjorde pärtor och pärttak...

Vi njöt av doften av färskt virke...och passade på att förära oss några pärtor. Det luktar "projekt" långa vägar om dem...när de torkat tänkte jag måla på dem...

Vi passade också på att titta in i museibyggnaderna, eftersom alla var öppna för allmänheten. Att smaka på surmjölksvälling (piimävelli) avstod vi dock från...

Förr gjorde flinka fästmän vackra flagabräden och linhuvuden till föremålet för deras förälskelse. Varken jag eller döttrarna vet i detalj hur dessa användes, men vi uppskattar alla ett fint hantverk, och hade inte sagt nej till en sådan vacker gåva.

Fast om tjejerna ämnar vänta på en friare som kan förära dem en sådan gåva, kan det nog hända att de "blir sittande på glasberget"...

Så till slut en eloge till arbetet...som hemma hos oss åtminstone inte tar slut, så här är det glatt och skönt!

Ann-Mari

Ibland överträffar visionen vida verkligheten

2011-08-11T23:13:00.004+03:00

Jag städade ett av mannens klädskåp och hittade en låda med Kiss-Kiss karameller. Han har säkert glömt bort att han har köpt den åt mig! Att jag vet att den är till mig beror på att jag älskar Kiss-Kiss karameller. Väldigt fint av herr Fazer att slopa den andra äckliga varianterna som fanns i bland-godispåsen och göra en vacker katt-ask med enbart mina favoriter.

När jag märkte att en av kissarna på locket påminde om vår lilla Dennis(e) fick jag en vision om ett härligt fotokollage. En nio veckors kattunge är inte den mest samarbetsvilliga fotomodellen dock...

Jag tror tamme-tusan hon svor i mig! Man kan inte alltid lyckas...

Imorgon är det fredag kära vänner...och jag skall äta upp alla fyra karameller jag har kvar :-

kram, Ann-Mari

"Sit long, talk much, laugh often"

2011-08-10T17:40:00.001+03:00

...kunde varit temat för Bostadsmässan i år. Det var fyndiga väggord i största delen av husen och nästan i alla rum.

"Sit long, talk much, laugh often" kunde också beskriva min familjs besök på bostadsmässan. Jag hade inte kameran med, eftersom det regnade, och jag ville endast behöva släpa på en sak. Fin logik, eller hur?

Jag fotade dock med mobilen, och jag märkte nyss att jag till största delen fotat sittplatser; Sit long.

Kanske ser jag mig själv slappande på en trädgårds-diván i framtiden. Isåfall borde jag tänka ut ett nytt namn på min blogg...Diván-divan?...

Nåväl, det är ett senare problem - om alls det.

Jag och tjejerna snattrade på hela tiden. Talk much. Min humor har en tendens att vara lite ironisk, så när vi tog lunch paus och vårt snattrande fortsatte och mannens tystnad blev överväldigande, bad jag honom vara tyst så att andra också fick muntur...han förklarade sin tystnad med att det var så mycket intryck måste smälta. Vi skrattade...vi tjejer kan ju både smälta intryck och prata på samma gång...simultankapacitet! Laugh often.

Funderade på att byta färgerna på min "fejkade Gant och Lexington" veranda. Grått med färgklickar tilltalar mig, märkligt nog...eller så blir jag påverkad av trenderna. Ibland blir jag det, och det är väl meningen.

Eller så hålla det blå färgtemat, men ge det ett jeans-stuk. Borde inte ha fört familjens alla gamla jeans till Röda korset...kunde ha gjort lapptäcken av dem...om jag hade en liten privat syhörna, det vill säga...Nu har jag ju inte det, så det var väl bäst jeansen gick till välgörenhet.

"Sewing mends the soul"

Inomhus fanns det en märkbar trend för privata hörnor. Kontor, bibliotek och små rum för läsning eller handarbete...med tre katter i huset kommer jag inte att kunna lämna framme mina handarbeten såhär tjusigt dock...
"Properly practiced, knitting soothes the troubled spirit,

and it doesn´t hurt the untroubled spirit either"

Elizabeth Zimmermann

Vill man inte sticka, kan bara lojt kasta upp fötterna på fotpallen och...fast läsa väggorden om och om igen.

Till sist en uteplats...jag gillar det vita mot den läckra färgen trädäcket får i regnet. Så kan jag inte låta bli att notera de olika stolarna. För mig bli detta lite av Guldlock och de tre björnarna: "först klättrade hon upp i pappa Björns stol. Men den var alldeles för hård. Sedan klättrade hon upp i mamma Björns..."

Om jag hade t.ex åtta stolar hade fyra kunnat vara sittmodel och fyra liggmodell, men om jag hade bara två hade stolarna nog varit likadana. Men jag är kanske ohjäpligt gammalmodig och konservativ...och skulle ha kompromissat och gått med på att köpa den stolen mannen tyckte bättre om ;-)
Vi såg mycket vi blev inspirerade av. Vi såg också mycket vi skulle ha gjort annorlunda, och tur var det - det är tråkigt om allt är perfekt och genomtänkt! Märkligt hur man kan glömma bort att det faktiskt är någons hem man går och bedömer bara för att det är bostadsmässa...

Vi var mest positiva dock! En sak som förundrade mig var att många av husen, som var byggda på strandtomter, hade två bastun. Jag skulle förstå detta om ägorna var så stora att vägen till stranden var lång. Men stranden var så nära att man, om man vore en hejare på att spotta, kunde träffa vattnet från husets trappa...

"Bulle i magen" - du milde vilken rubrik!

2011-08-09T09:05:00.001+03:00

Semestern är slut. Och eftersom jag inte på våra resor hade möjlighet att blogga, skall jag titta tillbaka på semestern under en kort tid - för att hålla kvar känslan liksom...

En av våra resor tog oss till Åland. Det mest fantastiska vi gjorde där var att lyssna på babyns hjärtljud...
Men det fanns även andra pärlor. Detta charmiga blomsterkänga- arrangemang har jag sett på bild på en blogg...vilken fin känsla att få se det i verkligheten. (Krönikören kan meddela Olof att vi 40 -50 åringar som bloggar faktiskt finns, åtminstone på Åland...)
Och bocken som figurerat i inläggen på Pettas blogg flera gånger - han är precis så charmig som jag föreställde mig. Men charmigast var nog Karin och Uffe.
Vi blev bjudna på kaffe och de allra godaste, mest välsmakande kanelbullar jag ätit på 20 år och en dag! Tack kära ni!
Efter kaffepausen på Pettas Ekologiska Hembageri & Hantverkscafé i Geta, beslöt mannen och jag att bli Geo-turister för en stund. GPS:en på våra mobiltelefoner visade att det skulle finnas Geo-gömmor i Geta bergen.

Vi hittade ett "black & white" träd, ett utsiktstorn, "flygande stenar", blåmålade fönsterluckor...
...men inte en enda gömma. Endera har vi förlorat vår blick för denna ädla sport, eller så har ålänningarna ingen logik i hur de placerar sina gömmor...tror mest på det senare alternativet, förstås! Jag gav upp!

Men utsikten var fantastisk! Och den goda smaken av bullarna kompenserade misslyckandets bittra smak...